HÄR HITTAR DU ALLA BÖCKER OM MUTANTVÄRLDEN

När du studerar denna text kan det vara värt att minnas att Kuserud ligger i ett område mellan Gisslaveden / Bengtsveden och Uddezonen, och kan tänkas drabbas av faror härstammande från bägge zonerna. Dock är det belagt att röta och kristalldamm på sin höjd är temporära företeelser i Kuserudstrakten. Hoppas man i alla fall.

Ur "Encyklopedistens Klagan", av Ola janson & Henrik Örnebring. Järnringen 2005  

​
Stora delar av Pyrisamfundet utgörs av vidsträckta områden med vildsint och otyglad natur. Inlandet täcks mestadels av hotfulla barrskogar, fyllda med livsfarliga växter och odjur, samt av infertila slättland där varken gräs eller träd kan leva. Men det finns vissa territorier som är ännu mer fruktade än skogarna och öknarna. Begreppet ”zon” eller ”förbjuden zon” refererar till dessa områden – trakter som är så farliga eller ofruktsamma att de inte kan bebos utan konstant och påtaglig fara för livet. Ingen vet exakt hur zonerna uppkommit, men vissa äventyrare brukar hävda att de orsakats av gamla tiders förstörelsekrig. Andra menar att den troliga orsaken till zonernas beskaffenhet står att finna i naturkatastrofer, som exempelvis frätande syrastormar och dödsbringande stenregn.
 

Det finns vissa själar som av olika anledningar trotsar zonernas risker. På vissa håll har frihetstörstande utbrytare, brottslingar och enstaka pelarhelgon sökt sin tillflykt till ödemarkerna i hopp om att få vara i fred. I och för sig betyder detta att de måste bereda sig på konfrontationer med ekoxar, kolkmalar, levergökar och annat otrevligt, men de undkommer å andra sidan den civilisation som förpestar deras existens.

Vidare utgör zonerna jaktmark för de zonfarare, äventyrare och skattsökare som hoppas vinna rikedomar genom att hitta fynd från den civili­sation som gick under i och med Katastrofen. Större delen av Pyrisamfundet och dess gränstrakter är ännu outforskat territorium, varför många våghalsar sätter sitt liv på spel i hopp om att trygga sin framtid. Till och med kejsaren har ett antal zonfarare i sin tjänst, kallade exploratorer, som ständigt befinner sig på expeditioner i vildmarken. Man blir sällan långlivad i detta yrke, eftersom man ständigt är utlämnad åt naturens godtycke. I zonerna finns ingen som kan höra dig skrika. Å andra sidan: ingen kan höra dina kadundersalvor heller!
 

UDDEZONEN

Norr om Göborg ligger det inferno som kallas Uddezonen. Erfarna zonvandrare brukar galghumoristiskt konstatera att man där i alla fall inte riskerar att dö i en ekoxes käftar, för inte ens de sedvanl iga zonbestarna överlever i Uddezonens förrädiska djup. Terrängen är i sig livsfarlig. Bränder uppstår spontant i själva marken, syrapölar kan plötsligt öppna sig under ens fötter, rök och dimmor i olika onaturliga kulörer bär med sig allehanda gift och röta. Som om det inte vore nog är Uddezonens landskap flyktigt och föränderligt. Aldrig så noggrant upprättade kartor visar sig inte stämma, och landmärken kan dyka upp och försvinna över en natt, eller till och med snabbare än så. Den som till äventyrs överlever det kemiska infernot kanske ändå i nte hittar ut ur zonen.

Så finns också den märkl iga zonstammen “de gyllene”, eller “Gyllendråmerna”, som de kallas i gränsmarkerna mellan Bengtsveden och Uddezonen att handskas med, en grupp av glitterhudade muterade människor som förefaller märkligt oberörda av zonens fruktansvärdheter. Vanligtvis är de fredliga, men de stackare som sig själva ovetande har brutit mot något av stammens arkana tabun får erfara en annan, mer blodtörstig sida av de gyllene.

Man kan fråga sig varför någon vid sunda vätskor frivilligt skulle ge sig in i detta helvetshål.
Svaret är detsamma som alltid: fynd. Den ogina Uddezonen släpper ibland ifrån sig glänsande fornfynd av ojämförlig kvalitet och pålitlighet, ett fenomen som många känner till men färre kan förklara. De kristaller och märkliga metallformationer som tycks ersätta växtlighet i zonen är begärligt byte för skrotletare och exploratörer. Många kristaller går att slipa om till extremt härdigt byggmaterial, vapen eller prydnadsföremål av ansenlig skönhet. Chansen att återvända med ett stycke hård fornmetall eller en laserpickadoll i nyskick, hur liten den än är, är tillräckligt kittlande för att många av Skandiens dumdristigare äventyrare ska pröva lyckan i Uddezonens kolorerade dis. Många har försökt men få har lyckats. Kunskapare i Göborg och Pyri är någorlunda eniga om att det område som nu är Uddezonen en gång i tiden var ett centrum för den forntida människans kemiska och biologiska experimenterande. Där slutar dock enigheten. 

Encyklopedisterna, med Milly M ontgomery i spetsen, hävdar att området en gång rymde ett svåröverskådligt antal manufakturer, där kemiska dekokter och piller avsedda att underlätta livet för fornmänniskan framställdes. Tragiskt nog löpte manufakturerna amok under den stora katastrofen och frambringade Uddezonens dödliga sörjor.

Den pyriske zonkännaren Falbrekt Ärpknall avfärdar detta som nonsens och menar att manufakturerna snarare var av militär art och att det var förfädernas övermod som fick deras onaturliga experiment att gå överstyr och skapa Uddezonen.

Oavsett anledning ligger nu i alla fall Uddezonen där den ligger, ett ångande gytter av skog, klyftor, kristall, eld och syra.

Sagt och hört om Uddezonen: Ryktena och anekdoterna om Uddezonen är många. Som alla seriösa zonfarare vet, avgörs en zonexpeditions chanser att lyckas till nio tiondelar utanför zonen, då man gör sina efterforskningar och förberedelser. De som försöker gräva fram information om Uddezonen och dess innehåll kan tänkas stöta på en eller flera av följande berättelser. Det kan däremot vara svårt att avgöra berättelsernas sanningshalt. Den som delar med sig av historien kanske inte nödvändigtvis ljuger, men kan ha missuppfattat något, eller sakna vital information. Och i en del fall kanske den otroliga lägereldsberättelsen rentav är alltör sann. 

"Alla var vi uppvuxna med historier om de förunderliga mutanterna från Uddezonen. Men ingen av oss hade då sett dem med egna ögon. Vi var unga, men inte så unga att våra föräldrar inte tillät oss att lämna träden där vår by låg. Det gick rykten om att mutanterna hade setts stryka omkring i utkanten av vårt hem - man viskade om gyllenblanka skinn och spensliga kroppar. Jag och några kamrater bestämde oss för att ta en närmare titt. Vi upptäckte dem snart. De var tio till antalet. De hade ingen uppenbar ledare och bar inte mycket till kläder. Däremot hade de med sig spadar och spett och en konstig fornapparat, och så irrade de runt som om de fått en slags extatisk vittring på något. De rörde sig tyst och utan att tala med varandra. Plötsligt stannade de, kanske för att deras mackapär pep till, kanske för att extasen nådde sin kulmen, och så började de gräva bland rötterna med stor kraft och frenesi. Det var lustigt och samtidigt skrämmande att skåda. De gyllene förvandlades till stirrögda bestar, som bara på någon minut grävt ett stort hål i marken. En del av dem blev så upphetsade att de kastade sig ned på knä och åt av jorden.

Vi var bara barn då, vi var inte säkra på vad vi såg. Men jag kan nästan svära på att jag såg en av mutanterna gräva upp en skalle, en benvit rest av någon död stackare. Mutanten blev än vildare än förut och krossade skallen mellan sina blänkande käkar och åt upp den!

Vi sprang därifrån - vi hade aldrig sett något sådant förut."

- Jonte Bark, medlem av barkarnas mutantklan i norra Gislaveden återberättar barndomsminnen.

"jo det ska jag säga er, Uddezonen är svin-äte-mig den värsta Zon jag råkat på - med ekoxar och härskartromber vet man i alla fall vad man får, men i Uddezonen finns åtta miljoner sätt att dö, och har man med sig skydd mot vad man råkade på förra gången så kan man ge sig Hydran på att det dyker upp någon ny livsfara. Några saker har jag lärt mig: om diset eller dimman börjar skifta färg snabbt, eller skiftar till en färg ni inte har sett förut - lämna området. Bär alltid tättslutande ögonskydd, gärna från forntiden - och ge er aldrig in i Uddezonen utan en gasmask från De Gamles tid. Min har jag fått anpassa efter mulen, men den skyddar väl ändå. Tänk på att ta med tillräckligt med drickbart vatten, för i Uddezonen kan du inte räkna med att finna något drickbart - eller något ätbart heller, för den delen. Medhjälpare med grönt skinn som klarar sig på vad solen erbjuder och sina vattenransoner är plastics värt i Uddezonen - i det

helveteshålet är en grönskinnad typ som tål syra och gifter en bra mycket bättre zonfararpartner än någon med fyra armar och en puffra i varje, tro mig. "

- Zigge Zmolk förklarar grundkraven för expeditioner in i Uddezonen

"Kristaller! Bah! Alla pratar om kristallerna här. Lita på mig, pysen, chansen är stor att om du reser in i Uddezonen så kommer du att dö av spontanbränderna eller syraströmmarna långt innan du hinner se annat än de vanliga, värdelösa skarpkristallerna. Folk snackar om robotar, gyllerne, kristallbestar, kombinatorer och allehanda kryp och monstrum - men när jag har rest i zonen har det gått dagar utan att jag sett något levande över huvud taget. Inget av de missfoster som folk pratar om har jag sett. Nädu, jag tror det ligger till så här: Zonrötan i Uddezonen, den slår sig på fattningsförmågan - man ser syner, inbillar sig att kristallerna rör sig, och Hydran vet allt. jag har klarat mig bara för att jag är immun mot alla sorters röta. Fast immun mot syran och skarpkristallerna var jag inte. "

- Den enögde och enbente zonveteranen Max Koldack varnar om Uddezonens faror

''jo, jag lovar och svär,jag hörde det av en av typerna som var med i Zip Flaxtons expedition, det är alldeles sant fast det låter helt otroligt! Han sa, att de hade hamnat i en svår fajt med några gyllene, tre av dem hade strålpickadoller från De Gamles tid, men de lyckades fly vidare - de var på väg mot zonens hjärta! De hamnade i en sjujäkla dimma, värre tillochmed än den vanliga barrbersoppan, och ett tu tre hamnade de i en förmökad trädgård, utan den endaste kristall! De trodde väl de hade blivit tokiga, och inte blev de mindre skrajsna när de såg att det växte fynd i träden! Det fanns träd med läkeampuller, med energiboxar, och han svor att de såg ett träd med strålpickadoller! 

Det vart helt förlamade av kusei och stack därifrån - killen jag pratade med sa att han bara drog med handen genom ampullträdet, och mökarns i min låda om inte ampullerna han sålde till mig var de renaste jag någonsin kört genom min gamla analysator. Så det är kanske sant som de säger att fornfynd växer på träd i Uddezonens mitt ... "

- Fyndhandlaren Tompa Wurfel underhåller gäster på Sista Chansen med sin favoritskröna.

Zonens randområden: I Uddezonens utkant är det i allmänhet inte direkt livsfarligt att vistas, men å andra sidan finns här i nte så mycket i fyndväg. Expeditioner in i zonens hjärta utgår härifrån, så de flesta presumtiva zonfarare har under sina förberedelser god tid på sig att få en försmak av Uddezonens lika kara ktä ristiska som ombytliga landskap.

I de obesmittade delarna av västra Pyri och norra göborgsområdet är landskapet kull igt och glest skogsbeklätt slättland, men Gislavedens och Bengtsvedens täta vegetation tunnas ut ju närmare Uddezonen man kom mer. Redan i zonens yttersta delar mä rker den erfarne tecknen på Uddezonens osundhet. Växtligheten minskar i omfattning och täthet och är ofta svagt missfärgad. Själva jorden glesnar och torr sand blåses av vinden över klipphällar som i allmänhet är kala eller täckta av gula, grå och brunaktiga mossor och lavar. Det säk-

raste tecknet på att man börjar närma sig zonen är det dis som ständigt verkar ligga i luften i zonens utkant. Diset skiftar i färg men är i allmänhet gulbrunt eller grått. Luften matchar markens lavbeklädnad. I dessa områden är diset inte direkt giftigt att andas in men framkallar ändå hostattacker och hudirritation innan man vant sig. Känsliga personer kan dock redan här drabbas av mer ihållande problem som slemhosta och eksem. Om diset är tjockt kan det försvåra sikten betänkligt, en klar försmak av vad som väntar inne i själva zonen. Den tjocka som uppstår emellanåt utnyttjas dessutom av de ambitiösa rövarband som då och då gör zonranden till sitt högkvarter, inställda på att plundra någon återvändande expedition. 

Förutom slika tillfälliga besökare och enstaka mutantfamiljer som slagit sig ned här finns inte så mycket liv. I härdiga skadedjur som si kbaggar, näbbkrabbor och slaskkorpar förekommer dock i mängd. De enda större rovdjur som förekommer här är enstaka pansarer, ofta förvildade sådana som har lämnat hjordar och skultryttarinhängnader i Bengtsveden och Norrut.

Vad som lurar längre in i zonen vet endast det fåtal zonfarare som trängt in i dess dödliga hjärta. 

GISSLAVEDEN

Lummiga skogar och höga vackra träd, slingrande stigar och en och annan fornlämning att vila ögonen på är en beskrivning som stämmer väl överens med den bild de flesta göborgare har av Gislaveden. De göborgare som har besökt Gislaveden har i de flesta fall endast tillbringat tid i skogens kultiverade ytterområden. En mysig höstpromenad mellan gårdarna i Munna bäckamark är något helt annat än Gislavedens vilda, otämjda inre!

Där visar skogen ett helt annat plyte. Man kan inte längre gå upprätt på grund av det täta grenverket, kläderna rivs sönder av taggar och rötter, orediga stenbuml ingar gör marken svårframkomlig, och till sist lägger man snabbt märke till alla slingerväxter som okänsligt omfamnar allt i sin väg. Detta är skogsmännens, jägarnas och vedhuggarnas Gislaveden - skogsområdets egentliga skepnad.

Den västra delen av detta skogsom råde utmärker sig i sin snårighet och höga koncentration taggiga slingerväxter. Till och med den respektingivande skäggeken har en avlägsen släkting i dessa traker, den så kallade vindeleken. Vindeleken brottar med sin knotiga lekamen ned vad som helst som kommer i vägen för dess saktfärdiga ödeläggelse. Mången ruin har krossats till makadam av vindelekens gröna grepp. Ljuvligt doftande follskripa dansar jämte vindeleken i en krokig färd mot solljuset. Värre växter är de etthundra och en arter av slån och törnen som kan täcka til lsynes ändlösa arealer i Gislavedens djup. De skogsmutanter och andra strövare som besökt denna taggiga utbygd har dock inte bara historier om spink, tagg och flisa att förtälja, utan talar också om Ijumna tjärnar, sjöar och vattendrag som skänker lugn efter en kärv eskapad i den grymma grönskan. Längs med och u ppför vattendragen finner man också de flesta av stigarna i denna prunkande labyrint.

Faunan i Gislaveden är anpassad efter alla de hinder som finns i form av hullingar, piggar och rankor. Djurl ivet är koncentrerat till trädens kronor och högsta partier. Fågellivet är rikt och har man otur kan man drabbas av såväl svidarn, smädarn som strömstaren. På marken lever en uppsjö gnagare och mindre rovdjur som lomurer (ser ut som lodjur), tesslor (ser ut som vässlor), dvärgtapirer, dumälgar, brävrar (ser ut som bävrar men är livsfarliga) och prinsdoggar. Vissa områden har raggaren, en mindre men kvickare kusin till sumpvargen, sina revir. Denna vasstandade och vildsinta gynnare driver runt i flockar i busksnå ren och letar rätt på vilsna va- gabonder och omringar dessa med gruvligt blodbad som följd.

Raggaren har flera dialektala öknamn - makarn, bunnahabbarn och inte m inst stinkfräsarn. Det är nämligen raggarens vämjeliga utandningsluft som är dess främsta kännetecken, en stank så paralyserande att raggarens offer har svårt att värja sig mot de gula gaddarna.

Folkligt skrock till trots verkar det inte finnas så mycket av rubbitar i norra Gislaveden. Rubbitrikena lyser lyckligtvis med sin frånvaro men så har det inte alltid varit. Enligt den obero-

ende kunskaparen Luvrik Talent så tros ett fredligt rubbitrike ha spirat i de nordligaste delarna av Gislaveden ungefär samtidigt med den Stora Redan. Inga historiska dokument existerar som kan bringa klarhet i huruvida Den Stora Redan direkt eller indirekt påverkade detta rike. Luvrik Talents historiografiska teorier står overifierade då han ännu inte återvänt efter sin andra resa till de öde rubbittunnlarna. På senare tid har dock Luvriks rapporter rönt större intresse bland kunskapare och militärer, då rubbitar för första gången på länge har observerats i Gislaveden.

Många zonfarare söker hellre finna sin lycka i G islavedens otillgänglighet än i Uddezonens öde, förpestade kristallandskap. Förhoppningen är att Gislaveden ruvar på lika rika skatter, men utan de extremt dödliga faror som lurar i Uddezonen.

Även Gislaveden har sina skrönor, skrönor som märkligt nog företer vissa likheter med de som berättas om Uddezonen. Det talas i Gislaveden om överväxta forn städer, symmetriskt cirkulära öknar tomma på växtlighet där fynden kan skördas som pärer om hösten, och underl iga skogsskövlande bandvagnsautomater som äter rent vägar för sedan länge utdöda fordon.

Om dessa vilda skrönor är sanna eller ej diskuteras livligt på zonfararsyltorna i Gisle brygga. Mindre glamorösa rikedomar finns dock att hämta i Gislaveden. I skogshuggarbosättningen Styrbjörns Stig och andra, liknande men mindre byar, avverkar man främst vidjepoppel och bräk i mängd. Vidjepoppel och bräk är träslag som är både starka och böjliga vilket gör dem lämpade för båt- och skeppsbyggande samt för andra typer av snickerier. Gislavedens andra snabbväxande träslag huggs ned och klyvs till ved för manufakturer och göborgares hem. Örtkunniga kunskapare och läkare företar också expeditioner till Gislaveden för att samla in olika sjukdomsbotande örter som växer där. Det gäller dock att ha gedigna kunskaper i örtlära för att kunna göra sig någon vinst på detta, då många läkande örter har växtliga dubbelgångare som är lika giftiga som deras tvillingar är välgörande.
 

MUSKÖZONEN

Musközonen är belägen där Malsjön går ut i havet, dryga 5 mil öster om Hindenburg. Det var från Muskö som Hydrans horder drog fram när de, för cirka tvåhundra år sedan, hotade ödelägga fröet till vad som nu är Pyrisamfundets huvudstad. Än i denna dag upplevs därför Musközonen som roten till mycket av den ondska som drabbar pyrierna. Till exempel utpekas den som grogrunden för den insektssvärm som angrep pärodlingarna år 35 pt., dessutom beskylls den för pestsjukdomen bromölla, vilken krävde femtonhundra dödsoffer sommaren 47.
 

Alla som varit i Musközonen, till fots eller på ett genomresande fartyg, kan vittna om att det en gång i tiden måste ha legat en enorm stad där förödelsen nu breder ut sig. Landskapet är böljande, som en effekt av att gamla byggnader rasat samman och blivit övervuxna, och på vissa håll skjuter förfallna konstruktioner fortfarande upp i ljuset. På den halvö som kallas Varpan finns exempelvis en mast som är mer än hundra meter hög. Vad den tjänat för syfte är oklart, trots att många vetgiriga exploratorer och historiografer undersökt den grundligt. Detsamma gäller den rälskonstruktion som löper flertalet kilometer genom ödemarken. Den är upphöjd på metallpålar, varför vissa spekulerar i att den varit någon form av fraktled för

varutransporter. Men ingen vet. Något som däremot står fullkomligt klart är att den som tänkt bege sig till Musközonen bör vara väl beväpnad. Trots att Hydran är död sedan länge finns otaliga faror kvar i zonen. Värst av alla är zonmaran. Har man oturen att stöta på döda kroppar med utsugna hjärnor bör man ta sig i akt, för då är zonmaran och hennes lojala underhuggare nära. Otaliga förbrytare som förvisats från Hindenburg har också sökt sig ut i zonen,

och kan utgöra otrevliga bekantskaper för ensamma vandrare. Vissa hävdar med bestämdhet att dessa nidingar har slutit sig samman och att de har kontakter i huvudstadens fattigkvarter. 

Kanske dröjer det inte länge förrän en ny rasande hord spränger ut ur Musközonen, med siktet inställt på Hindenburg.
 

Man kan dessutom bli sjuk av att vistas i zonområdet. Visserligen sägs Uddezonen vid Skandiska bukten vara mycket värre på den punkten, men erfarna äventyrare har för vana att vara försiktiga i alla zonområden. Det finns exempel på personer som inte gått att känna igen efter en zonvistelse, sedan de drabbats av den så kallade zon- eller strålningssjukan.

Men farorna till trots kan det vara värt att bege sig till Muskö. Många har blivit förmögna genom att upptäcka mer eller mindre funktionella fynd från den gamla tidens civilisation. Det berättas exempelvis att den högt uppsatte exploratorn Linus Drake byggde sin förmögenhet utifrån sex utsökta, antika glasvaser som han fann i en av Muskös ruinhögar. Andra har funnit fungerande fordon, vapen, tokjos eller guldföremål som givit dem en betydligt ljusare framtid. I Pyrisamfundets gryningsvärld är skymningens föremål högt eftertraktade, och kan man finna sådana bör man ta chansen. Det gäller bara att pensionera sig innan turen vänder!