top of page

MUTANTVÄRLDEN

Mutantvärlden: Image

​Vi kan kalla det post- post apokalypsen.

 

Vi befinner oss i gryningen efter den långa natt som härjat världen. Efter oss. Efter klimat och krigsundergången. Efter enklavkrigen mellan superföretagens överlevnadsexperiment. Efter att experimenten brutit sig fria och slåss i zonernas ruiner med muterade överlevare. Efter att automaterna utvecklat självmedvetenhet och brutit sig loss ur sina fabriker och elitfamiljerna lämnat sina sönderfallande enklaver. Efter de förkunnat sig till undergångens arvtagare. Efter de stora krigen mot zonmutanterna och Hydran. Efter Hindenburgs bildande och katastrofens första Kejsardöme grundats och spirat i nyckfull rötmylla i två sekel.

Efter att allt som vi är har brutits till skärvor som satts ihop till en ny mosaik. Fast mönster och skuggor från det gamla lever kvar. Vi kan se ekon av oss själva och våra fåfänga strävanden i Mutanternas värld.

Vi möter klassförtryck och rovkapitalism. Exploratörer utforskar långsamt den förödda jorden och förslavar de folk och trakter de möter.

Är Mutanterna dömda att upprepa våra misstag? Eller kan klarsynta hjältar styra Gryningsrikena bort från avgrunden innan krig och förödelse åter härjar det som en gång var Sverige?  

GRYNINGSLAND: Flera hundra år efter katastrofen är vårt avlånga land en sällsam vildmark, knökfull av telepatiska mördarekorrar, terrorobotar och oberäkneliga naturlagar, allt sammans ärr efter en långdagen Skymningstid av kollaps och ofattbart storskalig genmanipulation och ansvarslöst bruk av totalförstörelsevapen. 

Men sedan ett par hundra år har mindre samhällen börjat idka handel, diplomati och utforskar radikalt olika ideologier för att hålla samman. Nu finns en handfull Gryningsriken i det som en gång var Sverige, och de har börjat utforska de ändlösa vildmarkerna och vidriga zonerna. Rensa upp och bygga nytt. 

 

Det är en nybyggarnas, lycksökarnas och visionärernas tid. En tid inte helt olik den amerikanska “vilda västern”, eller i alla fall vår populärkulturella bild av den.

 

Tänk på Kuserud som “Deadwood”, och zonens allehanda kulturer som den amerikanska ursprungsbefolkningen. 

TEKNIKNIVÅ SOM 1800-TALET: Man kan inte läsa det gamla alfabetet. Bara automaterna och adelsfamiljernas kunskapare kan avkoda de fragment som finns kvar. Vissa maskiner har man begripit sig på och kan nu nytillveka, som spinnerier, ångmaskiner, bakladdade kadunder och senast en hel konservfabrik!

Men inget slår de överraskande många fornmanicker man ännu kan hitta i zonen eller dyrt köpa sig till i städernas bazaarer.

FORNFYND SOM BASEN FÖR EKONOMIN: Det kan verka udda att så mycket överlevt, men betänk att i katastrofens början dog nästan 98% av alla människor på jorden knall och fall, och man efterlämnade sig helt ofattbara berg av redskap och vapen i rotsthärdiga material, begravda under miljontals ton av kläder, väl förpackade och ofta i närmast oförstörbara plasticsmaterial. Mycket av detta har mer eller mindre omsorgsfullt tagits hand om av plundrare, fornsamlare, militärer och nationsbildare. 

Ovanpå det överlevde människan i Enklaver under jorden och där utvecklades teknologier som det tidiga 20-hundratalets människor bara börjat drömma om. Kvantandroider, stasisfält, strålvapen och bioteknologiska hybrider mellan plast och kött.

 

Den som kan erövra och förstå sig på sådana mirakel kan vinna stor makt och ryktbarhet i Gryningstidens riken. 

 

REGEL: På Mutantlajv får ingen (utom speciellt instruerade Kunskapare) begripa sig på forntiden eller forntidsmanicker. När du exempelvis hittar en fungerande hårtork kommer din mutant att tro att det rör sig om ett dödligt strålvapen, och när man diskuterar Djurmutanternas uppkomst så tror du kanske att dylika talande djur var vanliga även på De Gamles tid, det visar ju otaliga bildberättelser om en byxbärande mjäkig fylle- björn beroende av håningstokjos och en unkarlsanka med komplicerade släkförbindelser.   

 

NYGAMLA STRUKTURER: Med närmast historiematerialistisk förutsägbarhet upprepar sig i Pyrisamfundet några kärva element från 1800- talets samhälle. Trots mildrat tonläge under kejsar Thorulf så är “Mutantfrågan” ständigt aktuell. Människor ser sig generellt som bättre än mutanter, i alla fall i Pyrisamfundet med omnejd.

 

Särskilt misstänksam är man mot de lömska PSI Mutanter som ofta kan misstas för vanliga människor. Pyrisamfundet är ett utpräglat klassamhälle, grovt generaliserat-  människor och deras svurna djurmutanter på toppen och förtryckta muterade människor på botten.

 

Alla slags tänkande varelser återfinns under Thorulfs upplysta regering i samtliga samhällsskikt. Men representerade i väldigt olika grad och fördomar är en beklaglig del av vardagen.

 

Men när spinnerier och stålverk fylls av böjda mutantryggar höjs även knytnävar i trots mot överheten.

 

I Göborg är det inte lika illa med Mutantföraktet, även om det finns även där. Det sägs att Golmar Kulle var en from Mutantvän, och att han hävdade att likhet trots olikheter bland Medborgare var det forntidsideal hamnstaden skulle stå för. Nu är inte alla Göborgare lika toleranta som sin främste grundare, och de allra flesta rådsposter besitts av, just det, människor och några lismande djur.

 

Även om Knaset i Kuserud kommer att försegå närmare Göbog än Pyri så kommer grov “klassism”, både skämtsam och mordisk, att förekomma i spel.

Könsrollerna är för ett samhälle som teknologiskt liknar 1800- talet relativt progressiva. Det gäller både bland både pyri- och Göborgsmänniskor att kvinnliga militärer, äventyrare, krigare, zonfarare är vanliga undantag från den ännu mansdominerade normen. Det ser alltså ut som att äldre ideer av typen kärnfamilj, heder och en unken fläkt av gammalt patriarkat, trots atomkriget (eller kanske på grund av det) överlevt in i Pyri-kulturen, främst i sin mänskliga aristokrati.

Bland djur ser köns- förhållandena och familjebildningarna väldigt olika ut beroende på vilket djur vi talar om. Mutanter brukar vara ännu mer obrydda om könsroller än alla andra Klasser. I zonen skiljde man inte på sånt trams. För robotar är kön inte så relevant.  

280575955_320753863581350_449767246376736562_n.jpg

HÄR HITTAR DU ALLA BÖCKER OM MUTANTVÄRLDEN

Hela den här sidan består av texter från bordsrollspelet MUTANT: Undergångens Arvtagare. Vi kan inte föreställa oss ett bättre sätt att djupdyka i Gryningsvärlden än att samla din grupp för en session med penna, papper och tärningar. 

UNDERGÅNGENS ARVTAGARE

Orginaltexter av Järnringen (Joakm Bergström, Martin Bergström, Mattias Jonsson, Mattias Lilja, Fredrik Westar, Andras Marklund, Johan Normark, Christian Sabe), citerade ur MUTANT: Undergångens Arvtagare 2:a utgåvan.  

 

”Ni vill höra om undergången? Visst, men ett varningens ord, mina damer och herrar, det är ingenting för veklingar. Beställ en halva tokjos och nånting åt er själva. Det här kräver en duktig stärkare!”

 

Den hårdhudade mannen tystnade och tände en söndertuggad rökstump. Han var en sliten figur – en muterad grävling med dimmig blick och dålig attityd. Den raspiga stämman vittnade om en heltidstjänst som professionell drickare och en tung dunst av tokjos indikerade att kvällens arbetspass redan var långt framskridet. Hans vänstra underarm saknade päls och täcktes istället av ett otäckt ärr. 

 

Delta Max hade som vanligt svårt att dölja sin nyfikenhet och böjde sig över bordet för att spana in ärrvävnaden. Både Rhea och Errol ryggade tillbaka och förberedde sig på bråk, men grävlingen hade ingenting emot uppmärksamheten. Snarare tvärtom. 

 

”Jajabox, min gode Plåtniklas, det här är ett litet minne från Musközonen. Ett minne från min tid som professionell zonfarare”, sa han med stolthet i rösten.

 

”Belugiska trädiglar. Värsta sortens blodsugare. Tömmer en fullvuxen björn på några ögonblick.”

 

När den fyrarmade barflickan kom in med beställningen tömde zonfararen halva flaskan utan en blinkning. Ett drömskt uttryck spreds över ansiktet och han sonderade Bunkerns klientel med en svepande blick. Denna kväll var krogen fullpackad med gäster. Han lät höra en djup suck och började sedan berätta:

 

”För det första, mina damer och herrar: det finns inte en svans som känner till vad som egentligen hände. De kejserliga exploratorerna har naturligtvis en massa teorier, men dom är i grund och botten lika nollställda som oss andra. Vet ni varför?

Vi har glömt språket som man snackade på den gamla tiden.

Zonerna och spökstäderna är fulla av spår från tiden före katastrofen, men det hjälper inte ett mök, för vi fattar inte tugget. Skyltar, böcker, ruiner – allt är täckt av obegripliga krumelurer och fluglortar!”

 

”Okej, vi fattar, men hur hade du i såna fall tänkt berätta om undergången?” 

Rhea var redan less på mannens attityd. Hon hade inte varit i Hindenburg många dagar, men redan träffat alltför många av hans typ.

 

”Tare lugnt, för möken!” grymtade zonfararen och svepte resten av tokjosen.

 

”Jag känner en av de få som faktiskt vet vad hon snackar om: Adelia von Hartman, ni vet utterbruden som hittade den där Urfaderväggen under Aros. Hon har undersökt hela skiten, bilderna, klottret: rubbet! Vet ni vad hon säger? Det var ett förmökat stenregn! Mars, nån slags monster, kastade brinnande stenar från himlen och nu snackar vi alltså inga små grejor. Gamla Musközonen skapades av en enda rymdsten! Tänk er det – en ensam sten och bom! Sen hade man en hel förbjuden zon! Världen stod i brand ...”

Zonfararen lät de sista orden försvinna i barsorlet och beställde in mer tokjos. En helflaska den här gången. Errol och Delta Max sög på sina groggar medan de andlöst inväntade fortsättningen, men Rhea hade svårt för konstpauserna:

 

”Menar du alltså att den gamla civilisationen förstördes av några stenbumlingar?” frågade hon misstroget.

 

Zonfararen blåste ett stinkande tobaksmoln över de tre vännerna. Dold bakom rökslöjorna svarade han torrt: ”Folk dog som flugor, syster. Stenarna var inte bara explosioner och askmoln. Dom bar med sig en röd pest som spreds på nolltid.

 

Hela stammar utplånades! Dessutom blev jordytan fullständigt nedsmittad av pesten och all annan skit som föll från himlen, så dom överlevande flydde ner i underjordsstäder: enklaver, biobunkrar och allt vad dom nu kallades.”

”Stjärnvandrarna då? Var det inte några som flydde ut bland stjärnorna?” Errol hade ofta hört sin farmor tala om förfäder som seglade genom luften i enorma maskiner.

 

”Drömmer du också om generationsarkerna, kära människovalp?” log zonfararen. Det var svårt att avgöra om tonfallet var vänligt eller hånfullt.

 

”Som ung grävling trodde jag stenhårt på dom där sakerna: jättelika luftskepp, fyllda av djur och människor. I mina gamla hemtrakter brukade man säga att dom lyfte från en plats i bergen som hette Elysium 4. Gosse, gissa om jag sökte efter den platsen ...”

Delta Max var säker på att någonting vått blänkte till i de gamla grävlingsögonen. Så kom tokjosen in på bordet. Zonfararen fumlade upp emballaget med skakig tass och efter några djupa klunkar tog han åter till orda:

 

”Tyvärr, min unge knekt, det där är inget annat än sagor. Jag har rest genom bergen och zonerna i en halv mansålder och fortfarande inte sett ett sketet spår av generationsarkerna. Däremot har jag upplevt en hel del underjordiska bosättningar. Har ni hört talas om rubbitar, dråparträd och kolkmalar? Okej, det var ett sidospår. I alla fall, som erfaren zonfarare försäkrar jag er: människoförfäderna gömde sig i underjorden när världen började brinna.”

 

”Så summa summarum är alltså att dom där stenbumlingarna knäckte civilisationen?” Rhea tyckte fortfarande att zonfararens berättelse innehöll många svaga punkter.

 

”Alltså civilisationen tog skada, allvarlig skada, men jag har aldrig sagt att den gick under. Inte än. Människan blev tunnelbyggare, precis som forntidens grävlingar sägs ha varit. Och man anpassade sig snabbt. Förmöka mig om inte människoförfädernas tekniska snille nådde sin fulländning därnere i underjorden. Som zonfarare vet man att de finaste pjäserna kommer från biobunkrarna.”

 

”Vilka då, till exempel?” undrade Delta Max som anade en naturlig öppning i samtalet.

 

”Ta konservburkarna och läkeampullerna. Givna fullpoängare i varje affärsuppgörelse, oavsett om du befinner dig i Hindenburg eller bland motorkultisterna på Frihetens slätter. Den typen av överlevnadsprylar utvecklades i underjordsstäderna.

Men det krävs inte många dagar i zonerna för att fatta vilken slags grunkor som prioriterades: vapnen! Människostammarna krigade oavbrutet och man tillverkade allt mer genialiska strids- grejor: bomber, gifter och såna som dig!”

 

Zonfararen sträckte ut den skadade vänstertassen och pekade på Delta Max.

 

”Alltså du får inte missförstå mig, kära Plåtniklas”, fortsatte zonfararen, nu märkbart berusad.

 

”Några av mina bästa kompisar är robotar. Men det finns ju robotar och robotar. Många av din sort var riktiga pärlor, människans bästa vän och allt det där, men vissa modeller var bland det värsta otyg som nånsin satt sin fot på jorden. Vi snackar soldatrobotar med skjutjärn istället för armar och jätterobotar med pansarnävar som kunde pulvrisera exakt allt!

 

Underjordsstäderna sände hela arméer av såna robotmonster mot varandra. Om ni frågar mig var robotkrigen den värsta fasen av undergången. Tveklöst!”

 

Delta Max satt tyst och smuttade på sin oljegrogg, men både Rhea och Errol visste att det skulle bli en jobbig kväll och en ännu jobbigare morgondag. Delta Max var en känslig karaktär och det finns, som bekant, ingenting värre än en robotbaksmälla. Det krävs två till tre dygn för att tömma kroppen på all överflödig spillolja – ett skitigt arbete för alla inblandade.

 

”Gick förfäderna under i robotkrigen?” undrade Errol.

 

”Alltså, faktum att du sitter här och ställer dumma frågor är väl ett tecken på att några pälslösingar överlevde!” Zonfararen kacklade åt sitt eget skämt. Sen fortsatte han, sluddrande, hest och otydligt:

 

”Spillror av människoförfäderna återvände till jordytan. Varken jag eller bruden von Hartman vet varför. Inbördeskrig kanske? I alla fall, efter en massa förmökade år, förmodligen flera hundra, kom människan tillbaka, men dom kände inte igen ett jota från sina förfäders berättelser. Det var bara ruiner kvar av den gamla civilisationen och jordytan domi- nerades av oss mutanter. Vår värld alltså ...”

 

Zonfararen tog ett djupt bloss på sin rökstump och lutade sig tillbaka. Tokjosen hade helt tydligt börjat kräva sin tribut. Snart var den gamla grävlingen helt försvunnen i ett ogenomträngligt dis av tobak, svett och josångor.

 

”Vad ska vi göra nu?” viskade Errol.

 

”Gubben har somnat”, snäste Rhea tillbaka. ”Och jag orkar inte höra nåt mer av hans dravel. Dessutom är det dags att vi skaffar ett jobb.”

 

”Några idéer?” frågade Errol samtidigt som han drog på sig de tunga överlevnadskängorna.

”Vi behöver ett uppdrag och en uppdragsgivare”, konstaterade Rhea.

”Vad tror du, Delta?”

 

”Människans bästa vän ...”, mumlade den slokaxlade roboten och stirrade ner i oljemuggen.

 

”Okej, vi får inte ut nånting vettigt av honom idag. Vad tror du, ska vi höra med den där bruden?” Rhea pekade på en ärrad blondin med självlysande ögon, som hängde över en komplicerad patiens vid grannbordet. Framför henne kunde man ana en tung skarprättarpistol bredvid ett helrör tinner.

 

”Hon ser för farlig ut. Kortspelet är ett dåligt tecken och dessutom är hon beväpnad. Vad tror du om den där typen?”

 

Errol pekade på en bredkäftad padda i rutig kostym, som satt uppflugen på en stol vid bardisken. Paddmannen baddade sin svettiga panna med en solkig näsduk, samtidigt som han smuttade på ett glas ölmust och nervöst lät blicken vandra runt i den skumma lokalen.

 

”Perfekt, han har både problem och krediter. Paddan är vår man”, svarade Rhea. Sällskapet reste sig från bordet och gick mot den nervösa paddan. Mot sin första uppdragsgivare.

 

Mot sitt första äventyr!

 

Mutantvärlden: Text
279658613_549116616571229_2323440100657792719_n.jpg
Mutantvärlden: Image

PYRISAMFUNDET

 

"Nyuppståndet på ruiner, står vårt stolta fosterland"

 

Orginaltexter av Järnringen (Joakm Bergström, Martin Bergström, Mattias Jonsson, Mattias Lilja, Fredrik Wester, Andras Marklund, Johan Normark, Christian Sabe, tagna från MUTANT: Undergångens Arvtagare 2:a utgåvan.  

Störst av Bottenhavets Gryningsriken är Pyrisamfundet, ett nära tvåhundra år gammalt Kejsardöme på en ö i utkanten av Musközonen, styrd av familjen Skaprättare – en av de renmänskliga adelsätter som sedermera kravlat sig upp ur sin underjordiska Enklavstad Elysium. 

 

Hindenburg nådde storhet då det överlevde ett förödande zonkrig mot Mutanthordernas monstruöse härförare – Hydran. Området som kejsarna från Hindenburg lagt under sig med krut och konspirationer kallas Pyrisamfundet och sträcker sig ända till Pirit i söder och Nordholmia i norr. Med tanke på att riket grundades i krig mot Mutanthorderna är det kanske inte så konstigt att just Mutanter av alla de slag ses på med viss skepsis.

Särskilt Psimutanter och synligt muterade människor utsätts för fördomar och repression. De muterade djuren går det bättre för, animalfamiljerna kämpade i krigets slutskede nästan alla på Skarprättarnas sida och de har belönats med en status som övertrumfar deras mänskliga mutantkusiner. I Pyri anser man att Automater bör agera i enlighet med sin natur och tjäna de icke-muterade människorna som tjänare.

 

Kejsar Thorulf styr riket, som sträcker sig från Hindenburg till Pirit i söder, Nordholmia i norr och Wernern i öst, med eftänksam hand. Efter bara några år på tronen har den 13:e kejsaren omhuldats av ett gott rykte som diplomat och avtalsmakare. Han är inte lika beroende av de stora adelsätterna som tidigare regenter, utan balanserar deras ambitioner mot folkvilja och personliga planer om kejsardömets framtid. Bland de främsta adelsätterna är handelsmagnaterna Krööger, kunskapsmogulerna Vattimo värda omnämnande. Likaså de styvnackade oppositionsfamiljerna Wrede och Schöld besitter även de viss makt i Gryningspalatset, trots att de i generationer varit ätten Skarprättares belackare. Även om de på senare tid tonat ner sin aggressiva hållning i “Mutantfrågan” finns ännu många mindre (mänskliga) adelsfaminjer som tycker att Thorulf är för mjuk mot de fysiskt förändrade människor som utgör Hindenburgs arbetar och underklass. 

 

Riket är utan tvekan det mäktigaste i norra Skandien och är försett med en stående armé, som bland annat består av pansar- kavalleri, skarprättar- beväpnade infanterister och fornfyndsutrustade elitförband som “Tunnelrävarna”, speciellt utbildade för att bekämpa det ständiga hotet från de mordiska Rubbitar som ständigt hotar samfundet från sina snabbt växande underjordiska riken.

 

penta002.jpg

PYRISAMFUNDETS HISTORIA OCH KEJSARE

Pyrisamfundets tidiga historia är inte fullt klarlagd. Man vet att staden Hindenburg grundades av Otto Skarprättare för drygt 200 år sedan, och att idén om ett sammanhållet rike uppstod kort därefter. På den tiden var det skrivna språket mycket ovanligt och det finns inga direkta referat som berättar hur det hela gick till. Men de flesta som bryr sig om att formulera teorier i frågan tycks ense om att Pyrisamfundets nuvarande utbredning, från Österhavet till Skandiska bukten, etablerades för knappt 100 år sedan. 

 

Orsaken till rikets uppkomst förmodas vara den relativa trygghet och välmåga som de diplomatiska och rättrådiga kejsarna av ätten Skarprättare lyckades åstadkomma i de områden där de regerade. Allt fler fria byar och samhällen kom med tiden­ att ansluta sig till Pyris ideal om gemensam handel och säkerhet, tills riket nådde sina naturliga, om än något opre- cisa, gränser mot de så kallade Frihetens slätter i söder och de kaotiska ödemarkerna i norr. Själva samfundet är numera koncentrerat till trakterna kring städerna Hindenburg, Pirit och Nordholmia samt det nätverk av vägfararleder och båtrutter som sammanbinder dem. Den som lämnar dessa delar vandrar stadigt längre och längre in i en otyglad och av farligheter genomkorsad vildmark, där åtskillig styrka och en välutvecklad förslagenhet krävs för att överleva.

 

Kejsarlängden och aristokratfamiljerna: Pyrisamfundets kejsare tillhör en ätt med stolta anor. Vissa historiografer hävdar sig kunna spåra familjen Skarprättares historia långt tillbaka, till den tid då människan levde i enorma underjordsstäder på flykt undan Katastrofens härjningar. Andra är försiktigare med att dra slutsatser rörande Skarprättarnas härkomst, främst eftersom det saknas skriftliga källor som be-

rättar om tiden före kejsar Oskards regeringsperiod. Men tydligt är att ätten Skarprättares ställning varit i det närmaste ohotad sedan kejsar Otto grundade Hindenburg, efter fadern Maximilians seger över marodörhövdingen Hydran och dennes horder.

 

Texten som följer beskriver i korthet de fem senaste kejsarnas gärningar och karaktär. Sedan presenteras kort de aristokratsläkter som sedan urminnes tider stått kejsarätten närmast, och som idag besitter nästan alla viktiga poster i samfundets administration.

 

Julius: Kejsar Julius tillträdde tronen redan som tioåring, sedan hans fader, mor och systrar mördats av en av familjens närmaste vänner: hjälteautomaten vax 10. Under Julius regeringstid blomstrade handeln och kontakter knöts med vissa fjärran hamnar som Nekropolis, Simris och Åland. I och med detta blev arbetstillfällena i huvudstaden fler, vilket innebar en betydande inflyttning från landsbygden. Antalet mutanter i Hindenburg fördubblades under en tioårsperiod. Som person skall den unge Julius ha varit skygg och tillbakadragen, men folket älskade honom för det relativa välstånd han skänkte flertalet. Så småningom blev dock antalet inflyttade knegare så stort att många stod utan arbete, och de infödda klagade på att nykomlingarna tog deras jobb. Vissa menar att det var på grund av detta som Julius blev skjuten till döds. Det hände under ett möte i de dåvarande knegarkvarteren, då kejsaren försökte lugna en uppretad mobb knegare av mänsklig härkomst.

Ludvigg: Ludvigg var kejsar Fabians son och övertog tronen vid 39 års ålder. Kejsar Ludvigg var handlingskraftig och tog tag i mutantfrågan med hårda nypor. Tyvärr visade det sig att de myllrande mutanterna svarade illa på kejsarens handgripligheter, varför upploppen och protesterna blev många. Genom Ludviggs alltför direkta och oförskräckta sätt att styra landet lärde sig ätten Skarprättare nödvändigheten av manipulation och underhandlingskonst: så kallad diplomati. Efter knappt sex år på tronen steg Ludvigg självmant tillbaka för den yngre och karskare Elmer – den Skarprättare som till denna dag suttit längst på Pyrisamfundets tron.

 

Elmer: Kejsar Elmer är utan tvekan att betrakta som en av ätten Skarprättares stoltaste söner. Det var i och med Elmers strålande regeringsperiod som Gryningsandan väcktes och blev en enande kraft i riket. Nödgötalandet med huvudorten Nordholmia inlemmades och kontakter knöts med stadsstaterna längs nordkusten. Huvudstaden byggdes om radikalt till följd av upptäckten av nya byggnadstekniker. Centrum flyttades till nuvarande Skanshaga och på den plats där fortet Skanshind tidigare stått uppfördes Gryningspalatset, mäktigt i sin svarta prakt. Kejsar Elmer var över femtio år gammal när han avled i en mystisk sjukdom, och överlämnade riket i händerna på sin ende son.

 

Kjell: Kjell Skarprättare tillträdde tronen som mogen man och visade aldrig någon tvekan inför nödvändiga beslut. Under åren fram till hans upphöjelse hade mutantfrågan kommit att ställas på sin spets – mutanterna var många och påstods tillgripa lömska metoder i sin strävan efter makt. Det första kejsar Kjell gjorde var följaktligen att initiera en översyn av de lagar och förordningar som reglerade skattebetalarnas skyldigheter mot samfundet. Granskningen ledde fram till Kjellförteckningens många och snåriga lagtillägg. Man skall inte heller glömma kejsar Kjells ivranden för teknologiska kunskapligheter och den reform som gav huvudorternas paradgator belysning (och därmed lugn och ro) nattetid. Sorgligen drabbades Kjell av djupaste svårmod, just när han stod som allra mest i blom. Vissa menar att bedrövelsen orsakades

av misströstan inför möjligheten att framgångsrikt hålla de muterade­ folken i schack. Deprimerad och modstulen över lämnade han styret till sonen Thorulf, och drevs året därpå till

självmördarens akt.

 

Thorulf: Vad finns då att säga om den nuvarande kejsaren? Handlingskraftig som sin far, affärssinnad som sin farfar, och lika stolt över människans historia som förfadern Herbart. Det är i alla fall vad många prokejserliga aristokrater och handelsmän hävdar. Thorulf sägs vara på väg att fullkomna Skarprättarnas långa strävan – det är nu alla aspekter av ättens gärningar faller­ på plats och framträder i sitt rätta ljus, så att också det som tidigare synts felaktigt blir rätt. Starka falanger anklagar visserligen kejsaren för att också ha ärvt sin farfars fars, och i förlängningen kejsar Valentins, vankelmodiga inställning i mutantfrågan. Men det är ingen tvekan om att Thorulf är populär, varför belackarna brukar bli tillrättavisade med hast. Det är som poeten Gestric Tuuba sagt om Thorulfs handlande: ”Där andra ser mjäk, ser den klarsynte diplomati; där andra ser eftergifter, ser den sakkunnige rimliga offer; och där andra ser tvekan,­ ser den framsynte klokskap. Gryningen nalkas sannerligen, i handen på en man med vilja, rätt och mannamod!”

  • Otto ca 115–97 fpt 18 år ca 132–97 fpt Grundaren

  • Valentin ca 97–82 fpt 15 år ca 126–82 fpt Mutantvännen

  • Otto II ca 82–71 fpt 11 år ca 91–71 fpt Handelsidkaren

  • Oskard ca 71–46 fpt 25 år ca 89–46 fpt Kunskaparen

  • Herbart ca 46–40 fpt 6 år ca 63–30 fpt Exploratorn

  • Wolmar ca 40–27 fpt 13 år ca 61–27 fpt Konstälskaren

  • Fabian ca 27–14 fpt 13 år ca 42–14 fpt Strategen

  • Rudolf ca 14 fpt–1pt 15 år ca 39 fpt–1 pt Krigsherren

  • Julius ca 1–19 pt 19 år ca 10 fpt–19 pt Ynglingen

  • Ludvigg 19–25 pt 6 år 20 fpt–32 pt Hetsporren

  • Elmer 25–60 pt 35 år 10 pt–60 pt Gryningsbringaren

  • Kjell 60–83 pt 23 år 44 pt–84 pt Pragmatikern

  • Thorulf 83 pt – – 66– Diplomaten

Mutantvärlden: Text
280438003_775888870061791_8049003809769670605_n.jpg
Mutantvärlden: Image

ARISTOKRATSLÄKTENA OCH SAMFUNDETS STYRE

Aristokratsläkterna: Vid sidan av familjen Skarprättare finns fyra ätter som på olika sätt särskilt bidragit till Pyrisamfundets uppbyggnad. Familjen Krööger tycks vara den som står kejsarna närmast och har specialiserat sig på handel och infrastrukturella projekt, som vattenleder, vägar och heliografnät. De främsta företrädarna för familjen Krööger är idag handelskommissarie Herbart Krööger samt Valfrid Krööger, guvernör i Pirit. Sedan har vi familjen Vattimo vars medlemmar sedan länge gjort sig kända som kunskapstörstande och sinnrika. Herbhert Vattimo är idag högstahönset på Fornfyndskommissionen, medan hans kusin Bertold besitter motsvarande post på Utlandskommissionen, ansvarig för att insamla och koordinera information från fjärran hamnar. 

 

Nämnas bör också Arfhert Vattimo, vilken står som chef för Frigolonaoperan i Gryningspalatset. Vid sidan om Vattimo och Krööger finns familjerna Wrede och Schöld. Båda familjerna påstås vara de som genom historien­ tagit öppen strid med kejsarätten – särskilt då de ansett att Skarprättarna alltför obekymrat inbjudit mängder med mutanter att delta i samfunds gemenskapen. Ryktet på gatan säger dock att dylika slitningar är överspelade och att de Wredar och Schöldar som lever idag har en helt annan inställning i mutantfrågan. Detta visas inte minst genom att Thorulf besatt många mycket viktiga poster med personer från berörda familjer. Släkten Wrede har haft stort inflytande på rikets lagar och förordningar.

 

Bland framstående individer bör ordningskommissarie Fyrelis Wrede nämnas, tillsammans med amiral Godard Wrede och Yulia Wrede som är Nordholmias guvernör. Familjen Schöld har alltid varit en betydelsefull del i krigsmaktens byggande. Idag är Astor Schöld överbefälhavare medan Agerton Schöld är konteramiral i Malsjöflottan. Till detta skall också läggas att Pyrisamfundets enda kvinnliga general heter Alvira Schöld och basar över Karles regemente.

 

Styre

 

År 96 pt. regeras Pyrisamfundet av den hårdföre och tillbakadragne kejsar Thorulf Skarprättare, som i princip är enväldig i sitt styre. Runt omkring honom finns visserligen en administrativ apparat, bestående av aristokrater och ämbetsmän, men dessas uppgift är mestadels att genomdriva de beslut som tas av kejsaren och dennes rådgivare. Vad samfundets invånare tycker är inte ointressant för det styrande fåtalet – de håller sig relativt välinformerade om detta genom sitt språkrör bland folket, Eugen Dufva. Men filosofin är sedan länge att ätten Skarprättare har en god känsla för sitt folk, varför kejsaren kan regera utan att ständigt efterfråga medborgarnas önskemål. I gengäld är de regler och förordningar som begränsar pyriernas tankar och handlingar ganska få. Utan en generös hållning i stadgor och reglementen skulle Pyrisamfundet förmodligen genast falla samman, eftersom det bland befolkningen finns mycket stora skillnader i livsstilar, trosuppfattningar och moraliska riktlinjer.

 

Utrikesaffärer: Kontakten mellan olika områden runt Österhavet är tämligen begränsad. De fåtaliga riken som finns har i allmänhet fullt upp med sina interna förhållanden, varför de ägnar ganska lite tid åt yttre relationer. Undantaget från denna regel är de gånger då konflikter om landområden uppstår, men dessa är sällsynta och brukar med några få undantag få en snabb lösning eftersom de trätandes styrkeförhållanden ofta är ojämna.

 

Riken som exempelvis Pyrisamfundet, Gotland och Ulvriket har ett massivt övertag mot sina närmaste grannar när det gäller vålds- och tvångsmakt. Några allvarliga tillstånd av ofred mellan österhavsländerna har folket hittills varit förskonat från. Men det finns tecken som tyder på att kejsar Thorulf rustar för krig. På Hindenburgs krogar och torg pratas det dagligen om hur såväl krigsskeppen som soldaterna i garnisonsområdet tycks ha blivit fler. Och några anar ett samband mellan dessa förebud och det faktum att kejsaren gradvis ökat handelsskatten under de senaste åren. Tänkbara mål anses vara det blomstrande och snabbt växande öriket Gotland, nordmarkernas mutantklaner med sin självutnämnde baron i spetsen samt marodörbanden på Frihetens slätter, som hotar att jämna Pirit med marken. Men än så länge är allt bara spekulationer och gissningar.

 

De som har mest kontakt med främmande länder är Pyrisamfundets handelshus och bolag. Fraktskepp lastade med varor från Hindenburgs hamn avgår dagligen mot Göborg, Visby, Nekropolis, Sursvall och kuststäder på kontinenten. Några fåtaliga passagerare brukar de också ha med sig – oftast äventyrare och upptäcktsresande på väg mot någon fjärran zon där de tror sig kunna finna gömda skatter i form av högteknologiska underverk från de gamlas tid. 

 

Diplomater och ämbetsmän i rikets tjänst är sällsynta medpassagerare, men tycks ha blivit

något vanligare under det senaste decenniet.


Mutantvärlden: Text
279536647_418369703443472_5750514398119881893_n.jpg
Mutantvärlden: Image

HINDENBURG OCH ANDRA STÄDER I PYRISAMFUNDET

HINDENBURG

Pyrisamfundets huvudstad och ligger belägen på en sluttning vid den långsträckta Malsjöns norra strand. 

 

Kring staden utbreder sig stora jordbruksområden, där herrskapsfolkets undersåtar odlar spannmål och rotfrukt som säljs i Hindenburgs butiker med god förtjänst. På sjön trängs fiskeskutor, handelsfartyg och enstaka hjulångare med de krigsskepp som patrullerar området mellan staden och Malsjöns utlopp i Österhavet.

 

Cirka 16 000 skattepliktiga personer är bofasta i Hindenburg, varav en knapp tredjedel är människor. Men det är alltid mer folk än så i huvudstaden. Dels bor flera tusen personer i stadens fattigkvarter eller som oregistrerade inneboende. Och dels finns cirka 2 500 sängplatser att hyra på olika gästgiverier och pensionat. Dessa är nästan alltid fullbelagda. Särskilt trångt är det under basarveckorna på våren och efter höstskörden då många beger sig till Hindenburg för att festa och fynda mäktiga fornmanicker på den berömda Bazaren.

 

Hindenburg har förändrats mycket under sin relativt långa historia. Om man får tro vad som sägs var staden i början inte mycket mer än ett tältläger. Men det var flera hundra år tillbaka i tiden och sedan dess har såväl människors som mutanters kunskaper vuxit vad gäller att bygga bostäder och manicker, samt att tämja och utnyttja naturen.

 

Tältlägret har vuxit till ett stort samhälle, samtidigt som invånarna gått från att vara nomader till att bli stadsboende Hindenburgare. Och oavsett om de tillhör överklassen eller lever bland kåkstadens fattiga och utslagna har de ett gemensamt: en känsla, vilken säger dem att de, som invånare i Pyrisamfundets huvudstad, dagligen bidrar till att bygga framtidens värld!
 

Åsikterna går dock långt isär när det gäller att bestämma hur denna värld skall se ut.
 

PIRIT

 

Det är nu 35 år sedan stadsstaten Poirot införlivades i Pyrisamfundet och bytte namn till det mer pyriklingande Pirit. Staden stod under hot från marodöralliansen Motorskallarna, varför dess ledare bad kejsar Kjell Skarprättare om hjälp i utbyte mot förhandlingar om en union. Något unionskap blev det dock aldrig tal om. Pirit inlemmades direkt i samfundet och står nu under hjälplig kontroll av kejsarens guvernör, den stilfulle men ack så lastbare Valfrid Krööger.

 

Pirit ligger på gränsen till Frihetens slätter och utgör därmed något av Pyrisamfundets bastion mot hoten från söder. Krigiska marodörband, rubbitar och pyrifientliga uppror från slättlandets småriken har plågat staden under lång tid. Många strateger hävdar bestämt att vissa upprorsgrupper sedan en tid tillbaka understöds av Gotland och Ulvriket, varför den militära och polisiära närvaron är mycket omfattande i Pirit. Här finns exempelvis både högkvarteret för specialenheten Tunnelrävarna – vilka tränats för underjordiska anfallskrig mot rubbitsamhällen – och för Vita kåren. Den senare styrs av den självutnämnde generalen Samael Kloo, och är ett legoförband i kejsarens sold som specialiserat sig på riktigt smutsiga jobb av utrotningskaraktär. pirit. 

 

Staden är belägen vid Vättaträskets sydspets. Sommarmånaderna innebär därför massiva angrepp från mer eller mindre blodsugna insekter, men detta uppvägs av att träsket skyddar Pirits ”rygg”. Ett anfall från norr är tämligen otänkbart, dels på grund av den svårframkomliga terrängen och dels eftersom Pyrisamfundet åstadkommit ett samarbete med de reptilliknande träskmutanter som lever på jättelika gräsflottar i sumpmarken. Militärens manskap kan alltså inrikta sig på att vakta själva staden och de odlingsland som utbreder sig i övriga väderstreck.

 

Förekomsten av råvaror som tobak, hampa, vin, potäter och spannmål gör Pirit till mer än en handelsplats för varubyten mellan Pyrisamfundet och de mer eller mindre fredliga element som rör sig på Frihetens slätter.

 

”Har du någonsin tappat en pryl, person eller fornmanickel kan du vara säker på att Fridtjuv Berger kan hitta reda på det åt dig. Men det kostar min vän, det kostar ... ”

Hyls Garräng, konstapel, Hindenburg

 

Gangsterfamiljerna

 

Al-Ralph Cappuccino ger sken av att vara en respekterad näringsidkare. Han äger stora områden åkermark och driver två inkomstbringande manufakturer. Den ena tillverkar tobaksprodukter – som snusjord, rökkorv och cigaretter – vilka vunnit i popularitet sedan de blivit omtyckta i de övre folklagren. Den andra manufakturen producerar livsmedel. Bland dess skapelser finns köttprodukter och delikatesser, men också det utsökta lingonvin som bär familjens namn. Utöver denna näring är Cappuccino restaurangernas och nöjesinrättningarnas man. Pirit är en farlig stad, varför den krog, pub eller varietéteater som inte står under Cappuccinos beskydd mycket väl kan råka ut för plundring och förstörelse.

 

Sonny och Sicilia Stiletto förestår det inhägnade marknadsområde som kallas Schackara – efter det sydpyriska ordet för att pruta eller köpslå. Här bedrivs handel mellan söderns fria folk och Pyrisamfundets handelshus, i en miljö som präglas av sträng bevakning och nogsam översyn. Det är förbjudet att medföra vapen in på området om man inte tillhör den månghövdade vaktstyrka som patrullerar palissaden. Och vid varje större affärsuppgörelse måste en besiktningsman från samfundets militär delta i förhandlingarna, i syfte att kontrollera och rapportera avtalens villkor. Envisa rykten hävdar dock att familjen Stiletto har fördelaktiga överenskommelser med vissa officerare som tillåter dem att tänja våldsamt på reglerna.

 

Familjen Krutov är mest känd för sin eminenta tokjos ”Kruut”, vilken pimplas på många platser kring Österhavet, men man tillverkar också andra sorters starkdricka som tinner och ölmust. De största inkomsterna får man dock genom sin karavanverksamhet, som fraktar varor både inom Pyrisamfundet, på Frihetens slätter och till de nordliga stadsstaterna Ume och Sursvall. Det har förekommit många anklagelser mot denna verksamhet rörande förekomsten av smuggling – säkra källor säger sig kunna bekräfta att Krutovs vagnar ofta medför billiga råvaror och fabrikationer från utlandet, som sedan ges pyrisk stämpel och saluförs i Pirit och Hindenburg. Men trots detta fortgår verksamheten utan åtal, vilket upprört Pirits överdo-

mare Marcus Proctor till hätska uttalanden.

 

I skuggan av dessa familjer rör sig också andra skumma element. Bland annat har Nimrodbrigaden och en del andra grupper från Hindenburg fraktioner i staden. Dessa gör sitt bästa för att sno åt sig en del av kakan, vilket på senare tid givit upphov till oroligheter och turbulens. 

 

Nordholmia

 

För ett sekel sedan fanns bara ödemark på den plats där Nordholmia nu ligger. Några enstaka fribyggare levde i ensamhet av det som områdets infertila jord kunde frambringa och kringdragande nomader stannade till då och då för att sedan snabbt resa vidare. Men så hände något. Historien säger att det var den driftige och dådkraftige fribyggaren Tore Bonner som upptäckte vilken fantastisk växtkraft marken besatt i den djupa och vidsträckta sänka som kallas Domsjöbotten. Snart nådde nyheten kejsar Elmer Skarprättare som år 32 pt. inlemmade Nordholmiaområdet i sitt rike och gav herr Bonner äganderätten till stora delar av odlingsmarken.

 

Från den händelsen har det nu vuxit fram ett livfullt nybyggarsamhälle, där bolag och herrskapsfolk investerat enorma resurser i hopp om att utvinna ännu större rikedomar. Förutom odlingsmarken exploaterar man skogen, mossarna, bergen och jaktmöjligheterna till det yttersta, och som om detta inte vore nog upptäckte den tidigare medellöse äventyraren Gilmer Skerping för något år sedan en källa vars vatten påstås bota sjukdomar och fördröja åldrande.

 

Staden Nordholmia ligger belägen på en slätt norr om Domsjöbotten, vilken allmänt antas vara en krater orsakad av forntidens stenregn. Boningshusen liksom stadskärnans butiker och restauranger är mestadels byggda i trä, medan bolagens lokaler uppförts i tegel och sten. De senare är förlagda en bit ifrån själva stadskärnan, för att förskona den från röken och nedfallet ur manufakturernas skorstenar. 

 

Att leva i Nordholmia är som att delta i en kapplöpningstävling. Bolagen strider om att suga ut den omkringliggande naturen så mycket som möjligt, på så kort tid det bara går. Och eftersom nästan alla av de drygt 12 000 bofasta nordholmierna har band till något bolag är alla indragna i denna strid. Än så länge finns dock ingen bitterhet med i spelet. Man kan glädjas åt varandras framgångar, dels eftersom bolagen är hårt nischade och därför inte konkurrerar med varandra, dels på grund av att alla gör goda vinster och expanderar sin verksamhet. Visst förekommer en del arga ordväxlingar och krogslagsmål mellan representanter för de olika handelshusen, men dessa har som regel lite att göra med själva verksamheten utan är i stället orsakade av överförfriskning, spelskulder eller kärleksdramer.

 

Livet i Nordholmia är hårt och strängt. Många av de bekvämligheter och nöjen som finns i Hindenburg saknas ännu hos nybyggarna, även om man gör sitt bästa för att efterlikna huvudstaden. Idéer finns om att bygga såväl en teater som en arena, och många har uttryckt önskemål om att etablera en omfattande casinoverksamhet i tätorten. Men för tillfället finns

inte mycket annat än restaurangerna att glädjas åt. Visst ha dessa någon form av hasardspel inrymt i sina lokaler, och nog kan där förekomma ett eller annat skådespel, men den huvud-

sakliga sysslan består i att dricka enorma mängder tokjos och skryta om dagens arbete. Undantaget från detta är Nordholmias finaste restaurang, Skansen. Ägarinnan och kocken Elvira Päschon är en av stadens viktigaste personer eftersom det är hon som bestämmer vilka som skall inbjudas till den så kallade Lördagsfröjden. På lördagarna måste man nämligen ha en personlig inbjudan för att få äta på Skansen och det är mycket få förunnat att stå på gästlistan.

Nordholmia är dock inte bara bolag och manufakturer.

 

Som Pyrisamfundets nordligaste utpost besöks staden alltid av äventyrare och lycksökare, vilka ägnar all sin tid åt att sondera de norra ödemarkerna efter ädelmetall och fornfynd. Vid midsommar varje år är det extra trångt på ortens nio hotell och pensionat, eftersom nordholmierna då firar sin Klang & Jubelfestival – en vecka fylld av handel, musik, dans och tok-

gröning i floder.

 

Bolagen: Den viktigaste mannen i dagens Nordholmia är utan tvekan Wolfram Bonner. Han sitter som ordförande i tre bolagsstyrelser och har dessutom ärvt cirka en tredjedel av norra Domsjöbotten från sin farfar Tore. Bolagen han basar över _ Kolkompaniet, Etanolium och Pappersbolaget – ägs av Hindenburgska herremän och sysslar med olika former av träförädling.

 

Kolkompaniet milar kol ur den halvintelligenta och tämligen våldsamma skäggeken. Man har 130 anställda, varav hälften är milkarlar/lagerarbetare och hälften ingår i de avverkningspa-

truller som anskaffar timmer. Etanolium framställer sprit som används för att driva vissa fordonstyper och maskiner från den gamla tiden, medan Pappersbolaget tillverkar skrivpapper, kartong och en form av hygienartikel för underlivsbruk som blivit populär bland herrskapsfolk och näringsidkare.

 

De enskilt största bolagen i Nordholmia är Förenade Timmerbolagen – som även det ägs av en Hindenburgbaserad kartell med Silvia Dufva i spetsen – samt Nordholmias smältverk, vilket specialiserat sig på att återanvända järn och stålskrot som insamlas i ödemarkerna. De senare har också en enhet robotjägare i sin tjänst, vilka ägnar sig åt att spåra upp och kort-

sluta robotar som sedan styckas och säljs. 

”D-A-R-T 44 slutade sina dagar djupt inne bland de norra ödemarkernas krigshärjade fält.

Ett offer för robotjägarnas skoningslösa jakt på automater, fornskrot och andra

dyrbarheter från tiden före katastrofen. Snart är de utrotningshotade,

de stackars automaterna, om ingen gör något åt saken.”

Bengt Saloom, automataktivist, Nordholmia

 

Dessa bolagsjättar har dock konkurrens av sågverket Norrsågen, vapentillverkaren Müllers samt av den koppargruva som nyligen upptäckts, en dryg dagsritt sydost om Nordholmias tätort. En annan lönande rörelse är förstås den spannmålsodling som bedrivs på fälten i Domsjöbotten. Sänkans jord är minst fyra gånger så livskraftig som någon annan mark i samfundet och kan därför producera fyra skördar av potatis, vete, sockerrör och raps per säsong. Enda problemet är att Domsjöbottens södra delar utgör hemvist för den blodtörstiga rovfågeln domherre, som med sitt vingspann på fem meter, sin sylvassa näbb och sitt blodröda bröstparti kan skrämma livet ur den mest hårdhudade nybyggare. Många åkerbrukare har fått sätta livet till för att mätta domherrens glupande hunger, trots Nordholmia att de mest utsatta områdena står under ständig bevakning av välrustade vakter. Utöver detta finns ett dussintal andra verksamheter som frodas i det sprudlande handelsklimatet.

 

De tillverkar egna produkter som exempelvis målarfärg, koppartråd, torvbriketter och pälsverk eller fungerar som underleverantörer av emballage, verktyg, rep och annat som de större bolagen behöver för sin verksamhet. Snabbast växande av alla är den nystartade hälsodrycksproducenten Brusa, som skeppar hundratals tunnor vatten varje månad till Hindenburg och på export.

Mutantvärlden: Text
280438003_775888870061791_8049003809769670605_n.jpg
Mutantvärlden: Image

ZONERNA

När du studerar denna text kan det vara värt att minnas att Kuserud ligger i ett område mellan Gisslaveden / Bengtsveden och Uddezonen, och kan tänkas drabbas av faror härstammande från bägge zonerna. Dock är det belagt att röta och kristalldamm på sin höjd är temporära företeelser i Kuserudstrakten. Hoppas man i alla fall.

Ur "Encyklopedistens Klagan", av Ola janson & Henrik Örnebring. Järnringen 2005  


Stora delar av Pyrisamfundet utgörs av vidsträckta områden med vildsint och otyglad natur. Inlandet täcks mestadels av hotfulla barrskogar, fyllda med livsfarliga växter och odjur, samt av infertila slättland där varken gräs eller träd kan leva. Men det finns vissa territorier som är ännu mer fruktade än skogarna och öknarna. Begreppet ”zon” eller ”förbjuden zon” refererar till dessa områden – trakter som är så farliga eller ofruktsamma att de inte kan bebos utan konstant och påtaglig fara för livet. Ingen vet exakt hur zonerna uppkommit, men vissa äventyrare brukar hävda att de orsakats av gamla tiders förstörelsekrig. Andra menar att den troliga orsaken till zonernas beskaffenhet står att finna i naturkatastrofer, som exempelvis frätande syrastormar och dödsbringande stenregn.

 

Det finns vissa själar som av olika anledningar trotsar zonernas risker. På vissa håll har frihetstörstande utbrytare, brottslingar och enstaka pelarhelgon sökt sin tillflykt till ödemarkerna i hopp om att få vara i fred. I och för sig betyder detta att de måste bereda sig på konfrontationer med ekoxar, kolkmalar, levergökar och annat otrevligt, men de undkommer å andra sidan den civilisation som förpestar deras existens.



 

Vidare utgör zonerna jaktmark för de zonfarare, äventyrare och skattsökare som hoppas vinna rikedomar genom att hitta fynd från den civili­sation som gick under i och med Katastrofen. Större delen av Pyrisamfundet och dess gränstrakter är ännu outforskat territorium, varför många våghalsar sätter sitt liv på spel i hopp om att trygga sin framtid. Till och med kejsaren har ett antal zonfarare i sin tjänst, kallade exploratorer, som ständigt befinner sig på expeditioner i vildmarken. Man blir sällan långlivad i detta yrke, eftersom man ständigt är utlämnad åt naturens godtycke. I zonerna finns ingen som kan höra dig skrika. Å andra sidan: ingen kan höra dina kadundersalvor heller!
 

UDDEZONEN

 

Norr om Göborg ligger det inferno som kallas Uddezonen. Erfarna zonvandrare brukar galghumoristiskt konstatera att man där i alla fall inte riskerar att dö i en ekoxes käftar, för inte ens de sedvanl iga zonbestarna överlever i Uddezonens förrädiska djup. Terrängen är i sig livsfarlig. Bränder uppstår spontant i själva marken, syrapölar kan plötsligt öppna sig under ens fötter, rök och dimmor i olika onaturliga kulörer bär med sig allehanda gift och röta. Som om det inte vore nog är Uddezonens landskap flyktigt och föränderligt. Aldrig så noggrant upprättade kartor visar sig inte stämma, och landmärken kan dyka upp och försvinna över en natt, eller till och med snabbare än så. Den som till äventyrs överlever det kemiska infernot kanske ändå i nte hittar ut ur zonen.

 

Så finns också den märkl iga zonstammen “de gyllene”, eller “Gyllendråmerna”, som de kallas i gränsmarkerna mellan Bengtsveden och Uddezonen att handskas med, en grupp av glitterhudade muterade människor som förefaller märkligt oberörda av zonens fruktansvärdheter. Vanligtvis är de fredliga, men de stackare som sig själva ovetande har brutit mot något av stammens arkana tabun får erfara en annan, mer blodtörstig sida av de gyllene.


Man kan fråga sig varför någon vid sunda vätskor frivilligt skulle ge sig in i detta helvetshål.
Svaret är detsamma som alltid: fynd. Den ogina Uddezonen släpper ibland ifrån sig glänsande fornfynd av ojämförlig kvalitet och pålitlighet, ett fenomen som många känner till men färre kan förklara. De kristaller och märkliga metallformationer som tycks ersätta växtlighet i zonen är begärligt byte för skrotletare och exploratörer. Många kristaller går att slipa om till extremt härdigt byggmaterial, vapen eller prydnadsföremål av ansenlig skönhet. Chansen att återvända med ett stycke hård fornmetall eller en laserpickadoll i nyskick, hur liten den än är, är tillräckligt kittlande för att många av Skandiens dumdristigare äventyrare ska pröva lyckan i Uddezonens kolorerade dis. Många har försökt men få har lyckats. Kunskapare i Göborg och Pyri är någorlunda eniga om att det område som nu är Uddezonen en gång i tiden var ett centrum för den forntida människans kemiska och biologiska experimenterande. Där slutar dock enigheten. 

 

Encyklopedisterna, med Milly M ontgomery i spetsen, hävdar att området en gång rymde ett svåröverskådligt antal manufakturer, där kemiska dekokter och piller avsedda att underlätta livet för fornmänniskan framställdes. Tragiskt nog löpte manufakturerna amok under den stora katastrofen och frambringade Uddezonens dödliga sörjor.

Den pyriske zonkännaren Falbrekt Ärpknall avfärdar detta som nonsens och menar att manufakturerna snarare var av militär art och att det var förfädernas övermod som fick deras onaturliga experiment att gå överstyr och skapa Uddezonen.

Oavsett anledning ligger nu i alla fall Uddezonen där den ligger, ett ångande gytter av skog, klyftor, kristall, eld och syra.

 

Sagt och hört om Uddezonen: Ryktena och anekdoterna om Uddezonen är många. Som alla seriösa zonfarare vet, avgörs en zonexpeditions chanser att lyckas till nio tiondelar utanför zonen, då man gör sina efterforskningar och förberedelser. De som försöker gräva fram information om Uddezonen och dess innehåll kan tänkas stöta på en eller flera av följande berättelser. Det kan däremot vara svårt att avgöra berättelsernas sanningshalt. Den som delar med sig av historien kanske inte nödvändigtvis ljuger, men kan ha missuppfattat något, eller sakna vital information. Och i en del fall kanske den otroliga lägereldsberättelsen rentav är alltör sann. 


 

"Alla var vi uppvuxna med historier om de förunderliga mutanterna från Uddezonen. Men ingen av oss hade då sett dem med egna ögon. Vi var unga, men inte så unga att våra föräldrar inte tillät oss att lämna träden där vår by låg. Det gick rykten om att mutanterna hade setts stryka omkring i utkanten av vårt hem - man viskade om gyllenblanka skinn och spensliga kroppar. Jag och några kamrater bestämde oss för att ta en närmare titt. Vi upptäckte dem snart. De var tio till antalet. De hade ingen uppenbar ledare och bar inte mycket till kläder. Däremot hade de med sig spadar och spett och en konstig fornapparat, och så irrade de runt som om de fått en slags extatisk vittring på något. De rörde sig tyst och utan att tala med varandra. Plötsligt stannade de, kanske för att deras mackapär pep till, kanske för att extasen nådde sin kulmen, och så började de gräva bland rötterna med stor kraft och frenesi. Det var lustigt och samtidigt skrämmande att skåda. De gyllene förvandlades till stirrögda bestar, som bara på någon minut grävt ett stort hål i marken. En del av dem blev så upphetsade att de kastade sig ned på knä och åt av jorden.

 

Vi var bara barn då, vi var inte säkra på vad vi såg. Men jag kan nästan svära på att jag såg en av mutanterna gräva upp en skalle, en benvit rest av någon död stackare. Mutanten blev än vildare än förut och krossade skallen mellan sina blänkande käkar och åt upp den!

Vi sprang därifrån - vi hade aldrig sett något sådant förut."

 

- Jonte Bark, medlem av barkarnas mutantklan i norra Gislaveden återberättar barndomsminnen.

 

"jo det ska jag säga er, Uddezonen är svin-äte-mig den värsta Zon jag råkat på - med ekoxar och härskartromber vet man i alla fall vad man får, men i Uddezonen finns åtta miljoner sätt att dö, och har man med sig skydd mot vad man råkade på förra gången så kan man ge sig Hydran på att det dyker upp någon ny livsfara. Några saker har jag lärt mig: om diset eller dimman börjar skifta färg snabbt, eller skiftar till en färg ni inte har sett förut - lämna området. Bär alltid tättslutande ögonskydd, gärna från forntiden - och ge er aldrig in i Uddezonen utan en gasmask från De Gamles tid. Min har jag fått anpassa efter mulen, men den skyddar väl ändå. Tänk på att ta med tillräckligt med drickbart vatten, för i Uddezonen kan du inte räkna med att finna något drickbart - eller något ätbart heller, för den delen. Medhjälpare med grönt skinn som klarar sig på vad solen erbjuder och sina vattenransoner är plastics värt i Uddezonen - i det

helveteshålet är en grönskinnad typ som tål syra och gifter en bra mycket bättre zonfararpartner än någon med fyra armar och en puffra i varje, tro mig. "

 

- Zigge Zmolk förklarar grundkraven för expeditioner in i Uddezonen

 

"Kristaller! Bah! Alla pratar om kristallerna här. Lita på mig, pysen, chansen är stor att om du reser in i Uddezonen så kommer du att dö av spontanbränderna eller syraströmmarna långt innan du hinner se annat än de vanliga, värdelösa skarpkristallerna. Folk snackar om robotar, gyllerne, kristallbestar, kombinatorer och allehanda kryp och monstrum - men när jag har rest i zonen har det gått dagar utan att jag sett något levande över huvud taget. Inget av de missfoster som folk pratar om har jag sett. Nädu, jag tror det ligger till så här: Zonrötan i Uddezonen, den slår sig på fattningsförmågan - man ser syner, inbillar sig att kristallerna rör sig, och Hydran vet allt. jag har klarat mig bara för att jag är immun mot alla sorters röta. Fast immun mot syran och skarpkristallerna var jag inte. "

 

- Den enögde och enbente zonveteranen Max Koldack varnar om Uddezonens faror

 

''jo, jag lovar och svär,jag hörde det av en av typerna som var med i Zip Flaxtons expedition, det är alldeles sant fast det låter helt otroligt! Han sa, att de hade hamnat i en svår fajt med några gyllene, tre av dem hade strålpickadoller från De Gamles tid, men de lyckades fly vidare - de var på väg mot zonens hjärta! De hamnade i en sjujäkla dimma, värre tillochmed än den vanliga barrbersoppan, och ett tu tre hamnade de i en förmökad trädgård, utan den endaste kristall! De trodde väl de hade blivit tokiga, och inte blev de mindre skrajsna när de såg att det växte fynd i träden! Det fanns träd med läkeampuller, med energiboxar, och han svor att de såg ett träd med strålpickadoller! 

 

Det vart helt förlamade av kusei och stack därifrån - killen jag pratade med sa att han bara drog med handen genom ampullträdet, och mökarns i min låda om inte ampullerna han sålde till mig var de renaste jag någonsin kört genom min gamla analysator. Så det är kanske sant som de säger att fornfynd växer på träd i Uddezonens mitt ... "

 

- Fyndhandlaren Tompa Wurfel underhåller gäster på Sista Chansen med sin favoritskröna.

 

Zonens randområden: I Uddezonens utkant är det i allmänhet inte direkt livsfarligt att vistas, men å andra sidan finns här i nte så mycket i fyndväg. Expeditioner in i zonens hjärta utgår härifrån, så de flesta presumtiva zonfarare har under sina förberedelser god tid på sig att få en försmak av Uddezonens lika kara ktä ristiska som ombytliga landskap.

 

I de obesmittade delarna av västra Pyri och norra göborgsområdet är landskapet kull igt och glest skogsbeklätt slättland, men Gislavedens och Bengtsvedens täta vegetation tunnas ut ju närmare Uddezonen man kom mer. Redan i zonens yttersta delar mä rker den erfarne tecknen på Uddezonens osundhet. Växtligheten minskar i omfattning och täthet och är ofta svagt missfärgad. Själva jorden glesnar och torr sand blåses av vinden över klipphällar som i allmänhet är kala eller täckta av gula, grå och brunaktiga mossor och lavar. Det säk-

raste tecknet på att man börjar närma sig zonen är det dis som ständigt verkar ligga i luften i zonens utkant. Diset skiftar i färg men är i allmänhet gulbrunt eller grått. Luften matchar markens lavbeklädnad. I dessa områden är diset inte direkt giftigt att andas in men framkallar ändå hostattacker och hudirritation innan man vant sig. Känsliga personer kan dock redan här drabbas av mer ihållande problem som slemhosta och eksem. Om diset är tjockt kan det försvåra sikten betänkligt, en klar försmak av vad som väntar inne i själva zonen. Den tjocka som uppstår emellanåt utnyttjas dessutom av de ambitiösa rövarband som då och då gör zonranden till sitt högkvarter, inställda på att plundra någon återvändande expedition. 

 

Förutom slika tillfälliga besökare och enstaka mutantfamiljer som slagit sig ned här finns inte så mycket liv. I härdiga skadedjur som si kbaggar, näbbkrabbor och slaskkorpar förekommer dock i mängd. De enda större rovdjur som förekommer här är enstaka pansarer, ofta förvildade sådana som har lämnat hjordar och skultryttarinhängnader i Bengtsveden och Norrut.

Vad som lurar längre in i zonen vet endast det fåtal zonfarare som trängt in i dess dödliga hjärta. 

 

GISSLAVEDEN

 

Lummiga skogar och höga vackra träd, slingrande stigar och en och annan fornlämning att vila ögonen på är en beskrivning som stämmer väl överens med den bild de flesta göborgare har av Gislaveden. De göborgare som har besökt Gislaveden har i de flesta fall endast tillbringat tid i skogens kultiverade ytterområden. En mysig höstpromenad mellan gårdarna i Munna bäckamark är något helt annat än Gislavedens vilda, otämjda inre!

 

Där visar skogen ett helt annat plyte. Man kan inte längre gå upprätt på grund av det täta grenverket, kläderna rivs sönder av taggar och rötter, orediga stenbuml ingar gör marken svårframkomlig, och till sist lägger man snabbt märke till alla slingerväxter som okänsligt omfamnar allt i sin väg. Detta är skogsmännens, jägarnas och vedhuggarnas Gislaveden - skogsområdets egentliga skepnad.

 

Den västra delen av detta skogsom råde utmärker sig i sin snårighet och höga koncentration taggiga slingerväxter. Till och med den respektingivande skäggeken har en avlägsen släkting i dessa traker, den så kallade vindeleken. Vindeleken brottar med sin knotiga lekamen ned vad som helst som kommer i vägen för dess saktfärdiga ödeläggelse. Mången ruin har krossats till makadam av vindelekens gröna grepp. Ljuvligt doftande follskripa dansar jämte vindeleken i en krokig färd mot solljuset. Värre växter är de etthundra och en arter av slån och törnen som kan täcka til lsynes ändlösa arealer i Gislavedens djup. De skogsmutanter och andra strövare som besökt denna taggiga utbygd har dock inte bara historier om spink, tagg och flisa att förtälja, utan talar också om Ijumna tjärnar, sjöar och vattendrag som skänker lugn efter en kärv eskapad i den grymma grönskan. Längs med och u ppför vattendragen finner man också de flesta av stigarna i denna prunkande labyrint.


Faunan i Gislaveden är anpassad efter alla de hinder som finns i form av hullingar, piggar och rankor. Djurl ivet är koncentrerat till trädens kronor och högsta partier. Fågellivet är rikt och har man otur kan man drabbas av såväl svidarn, smädarn som strömstaren. På marken lever en uppsjö gnagare och mindre rovdjur som lomurer (ser ut som lodjur), tesslor (ser ut som vässlor), dvärgtapirer, dumälgar, brävrar (ser ut som bävrar men är livsfarliga) och prinsdoggar. Vissa områden har raggaren, en mindre men kvickare kusin till sumpvargen, sina revir. Denna vasstandade och vildsinta gynnare driver runt i flockar i busksnå ren och letar rätt på vilsna va- gabonder och omringar dessa med gruvligt blodbad som följd.

 

Raggaren har flera dialektala öknamn - makarn, bunnahabbarn och inte m inst stinkfräsarn. Det är nämligen raggarens vämjeliga utandningsluft som är dess främsta kännetecken, en stank så paralyserande att raggarens offer har svårt att värja sig mot de gula gaddarna.


Folkligt skrock till trots verkar det inte finnas så mycket av rubbitar i norra Gislaveden. Rubbitrikena lyser lyckligtvis med sin frånvaro men så har det inte alltid varit. Enligt den obero-

ende kunskaparen Luvrik Talent så tros ett fredligt rubbitrike ha spirat i de nordligaste delarna av Gislaveden ungefär samtidigt med den Stora Redan. Inga historiska dokument existerar som kan bringa klarhet i huruvida Den Stora Redan direkt eller indirekt påverkade detta rike. Luvrik Talents historiografiska teorier står overifierade då han ännu inte återvänt efter sin andra resa till de öde rubbittunnlarna. På senare tid har dock Luvriks rapporter rönt större intresse bland kunskapare och militärer, då rubbitar för första gången på länge har observerats i Gislaveden.

 

Många zonfarare söker hellre finna sin lycka i G islavedens otillgänglighet än i Uddezonens öde, förpestade kristallandskap. Förhoppningen är att Gislaveden ruvar på lika rika skatter, men utan de extremt dödliga faror som lurar i Uddezonen.

 

Även Gislaveden har sina skrönor, skrönor som märkligt nog företer vissa likheter med de som berättas om Uddezonen. Det talas i Gislaveden om överväxta forn städer, symmetriskt cirkulära öknar tomma på växtlighet där fynden kan skördas som pärer om hösten, och underl iga skogsskövlande bandvagnsautomater som äter rent vägar för sedan länge utdöda fordon.

 

Om dessa vilda skrönor är sanna eller ej diskuteras livligt på zonfararsyltorna i Gisle brygga. Mindre glamorösa rikedomar finns dock att hämta i Gislaveden. I skogshuggarbosättningen Styrbjörns Stig och andra, liknande men mindre byar, avverkar man främst vidjepoppel och bräk i mängd. Vidjepoppel och bräk är träslag som är både starka och böjliga vilket gör dem lämpade för båt- och skeppsbyggande samt för andra typer av snickerier. Gislavedens andra snabbväxande träslag huggs ned och klyvs till ved för manufakturer och göborgares hem. Örtkunniga kunskapare och läkare företar också expeditioner till Gislaveden för att samla in olika sjukdomsbotande örter som växer där. Det gäller dock att ha gedigna kunskaper i örtlära för att kunna göra sig någon vinst på detta, då många läkande örter har växtliga dubbelgångare som är lika giftiga som deras tvillingar är välgörande.
 

MUSKÖZONEN

 

Musközonen är belägen där Malsjön går ut i havet, dryga 5 mil öster om Hindenburg. Det var från Muskö som Hydrans horder drog fram när de, för cirka tvåhundra år sedan, hotade ödelägga fröet till vad som nu är Pyrisamfundets huvudstad. Än i denna dag upplevs därför Musközonen som roten till mycket av den ondska som drabbar pyrierna. Till exempel utpekas den som grogrunden för den insektssvärm som angrep pärodlingarna år 35 pt., dessutom beskylls den för pestsjukdomen bromölla, vilken krävde femtonhundra dödsoffer sommaren 47.
 

Alla som varit i Musközonen, till fots eller på ett genomresande fartyg, kan vittna om att det en gång i tiden måste ha legat en enorm stad där förödelsen nu breder ut sig. Landskapet är böljande, som en effekt av att gamla byggnader rasat samman och blivit övervuxna, och på vissa håll skjuter förfallna konstruktioner fortfarande upp i ljuset. På den halvö som kallas Varpan finns exempelvis en mast som är mer än hundra meter hög. Vad den tjänat för syfte är oklart, trots att många vetgiriga exploratorer och historiografer undersökt den grundligt. Detsamma gäller den rälskonstruktion som löper flertalet kilometer genom ödemarken. Den är upphöjd på metallpålar, varför vissa spekulerar i att den varit någon form av fraktled för

 

varutransporter. Men ingen vet. Något som däremot står fullkomligt klart är att den som tänkt bege sig till Musközonen bör vara väl beväpnad. Trots att Hydran är död sedan länge finns otaliga faror kvar i zonen. Värst av alla är zonmaran. Har man oturen att stöta på döda kroppar med utsugna hjärnor bör man ta sig i akt, för då är zonmaran och hennes lojala underhuggare nära. Otaliga förbrytare som förvisats från Hindenburg har också sökt sig ut i zonen,

 

och kan utgöra otrevliga bekantskaper för ensamma vandrare. Vissa hävdar med bestämdhet att dessa nidingar har slutit sig samman och att de har kontakter i huvudstadens fattigkvarter. 

 

Kanske dröjer det inte länge förrän en ny rasande hord spränger ut ur Musközonen, med siktet inställt på Hindenburg.
 

Man kan dessutom bli sjuk av att vistas i zonområdet. Visserligen sägs Uddezonen vid Skandiska bukten vara mycket värre på den punkten, men erfarna äventyrare har för vana att vara försiktiga i alla zonområden. Det finns exempel på personer som inte gått att känna igen efter en zonvistelse, sedan de drabbats av den så kallade zon- eller strålningssjukan.



 

Men farorna till trots kan det vara värt att bege sig till Muskö. Många har blivit förmögna genom att upptäcka mer eller mindre funktionella fynd från den gamla tidens civilisation. Det berättas exempelvis att den högt uppsatte exploratorn Linus Drake byggde sin förmögenhet utifrån sex utsökta, antika glasvaser som han fann i en av Muskös ruinhögar. Andra har funnit fungerande fordon, vapen, tokjos eller guldföremål som givit dem en betydligt ljusare framtid. I Pyrisamfundets gryningsvärld är skymningens föremål högt eftertraktade, och kan man finna sådana bör man ta chansen. Det gäller bara att pensionera sig innan turen vänder!

Mutantvärlden: Text
IMG_E1787.JPG

GÖBORG

Bli Medborgare i gryningstidens rättvisaste samhälle...om du kan

 

Ur "Encyklopedistens Klagan", av Ola janson & Henrik Örnebring. Järnringen 2005  

 

Här i väst fnyser man åt art-ism, epolletter, enklavister och adelstitlar. Här förväntas alla hugga i för att bygga en framtid byggd på fiske, algodling och havshandel med när och fjärran.

 

Den gamla mutantarken ”Sikvretan” norr om Götälvens mynning, har sedan sjuttio år fått sig ett rejält befolkningstillskott, bestående av tre fina Enklavfamiljer som flytt från Hindenburg och Kejsarens stålstyre. 

Brandelius, Finkelsparre och Mulle härskade länge över var sin bosättning öster om den stora sjön Wernern. Men när Kejsaren avkrävde dem underkastelse, packade de sitt gårdsfolk i en karavan dragen av sina sista fungerande Stridsbilar och drog västerut för att undfly despoten. 

 

Här har man grundat en egen stadsstat, baserad på forntidens jämlika Medborgarideal.

 

Grundaren Golmar Mulle menade att Hindenburgarna helt förvanskat hur De Gamle organiserade sig. Det handlade enligt honom inte om en värld där adelsmän och kejsare (som de välkända Puttin och Zlatan) styrde, utan om kollektivt arbete, knegande, skattebetalande och – viktigast av allt - Medborgerliga plikt och skyldigheter. 

Särskilt i fornstaden på Västra Kusten var Medborgarandan det som fick samhället att fungera. Stadens namn – Göborg, har Mulle lyckats utröna från djupstudier av kartor, förhör med gamla buggiga Automater, och rostiga gatuskyltar.

 

Dessa drömmar vore utopiskt trams utan stadens djuphamn och dess spirande roll som en av Skandiens viktigaste handelsstäder. Utan havet är Göborg isolerat från norr av Uddezonens kristallina helvetesvidder, från öster av Gisslavedens ogenomträngliga urskog, och söderut lurar hotet från militärdiktaturen som kallas ”Ulvriket”.

 

Blott västerhavets förenande frihet, gott fiske och rika algodlingar möjliggör familjernas storslagna planer. Redan nu har en djuphamn rensats och handelsfartyg från hela Skandien syns ofta vid ankar. Förra året anlände en skrotflotta av köpmän från fjärran Albion, med en last av misstänkt långlemmade grävlingsskinn, brun bubblig tokjos och majestätiska fornfynd. Man förväntar dem åter i år.

 

För att möjliggöra snabbare frihandel med Hindenburg återerövrades de marodörsfyllda markerna kring Gotha Kanal och dess mirakulösa slussystem. Systemet är dock bräckligt. Det räcker med att en enda sluss sätts ur spel för att varor från Pyri skall tvingas passera förbi Ulvrikets livsfarliga kust och kanalen har sin beskärda andel av vanvettiga kanalpirater att tampas med. Det är värt att notera att man kan krångla sig fram med en mindre båt genom diverse vattendrag hela vägen från Kuserud till kanalen!   

 

Att bli Medborgare i Göborg medför närmast ofattbara privilegier för katastrofens trasiga barn. Man får beskydd, rätt att idka näring, fri sjukvård på Hospiciet, rätt att rösta och ställa upp i allmänna val, samt del i en gemenskap som överbrygger klass- och artgränser. I en värld där den starkes rätt är gängse lag låter det för bra för att vara sant. Ryktet om Göborg sprider sig och drar till sig förtryckta drömmare från Skandiens alla hörn. Att bli Medborgare kräver att man sponsras av en Gynnare (en Medborgare villig att gå i god för aspirantens förmåga och pålitlighet) samt att man tillförskansar sig en adekvat mängd Medborgarmärken att bära på sitt kappslag. Såhär i Göborgs gryning är processen inte särskilt väl formaliserad, men man kan nog räkna med ett år av farofyllda Aspirantuppdrag innan man tas upp i den Göborgska Medborgarskaran.

 

De flesta av de ursprungliga Sikvreta-borna (både människo- och mullvadsmutanter) är numera Medborgare, men några familjer vägrar acceptera den nya ordningen och har bildat en liten separatistgerilla – Vretingarna – som håller till i utkanten av Gisslavedens djupa urskogar. De när ett fåfängt hopp om att kunna kullkasta Göborgarna och återgå till det mer normlösa livet i den gamla Sikvreta- Arken.

 

För en femtio år sedan genomfördes i trakten en grundlig upprensning av markerna kring den gamla ruinstaden. Projektet kallades ”Den Stora Redan”. Varje rövarnäste, rubbitgryt, dråparträd och fulhygge skulle man sätta i brand för att göra plats åt rediga hamnanläggningar, algodlingar, slusstationer och päppelträdslundar. Inte sällan måste den gamla onda tidens profitörer bekämpas med huggsabel och skrotbrakare innan deras gäng kunde avväpnas och i kedjor släpas till Göborg för att som ”Tvångaspiranter” bära sten och forn-konkret till de många byggen som ständigt genomförs i Göborg. 

 

”De Gamle byggde på höjden och det gör man även här. Göborgslandet ”Hissingen” kallades inte så av en slump! Här skall byggas i konkret och minst sex våningar. Med hiss. Låt den stora palissaden skydda en tät go stad.”    

- Einar Brandelius, fuste av Göborg

 

UDDEZONEN: Norr om Göborg piskar magnetiska kristallstormar över skär, kobbar och plågar allt som lever vid kusten och flera dagsresor inåt landet. Området kallas Uddezonen. Och nog hydrans är det udda. Zongastar, luftmuränor och mordiska stammar framstår som rena semestern jämfört med frätande kristalldis, osynliga svärmar av rovljud som äter sönder hjärnan, nanoteknologiska pester och oförklarligt föränderligt landskap. Fenomenen är ofta helt osynliga eller obegripliga.

 

Inte sällan rör det sig om sten- och kristallbaserade livsformer som de galna autmatfabrikerna spytt ur sig i de avklingande automatkrigen. Zonen bebos av sorglösa glitterhudade mutanter som kallas "De Gyllene", de rör sig fritt över kristallöknarna, ända in i Gisslaveden och Bengtsveden. Det muttras om "Dråm-städer" inne i Zonen, fulla av förslavade mutanter kontrollerade av osynliga maskinbestar. 

Närheten till Uddezonen är för Göborg både vådlig och gagnrik. Man får helt enkelt ta den outsinliga källan till orörda fornfynd och den naturliga hamnen, med en och annan mördarstorm från zonens forntidsdjup. Sånt är livet i den era av utforskande och civilisationsbygge vi befinner oss i.   

279908938_935270680477956_6543645116473003509_n.jpg
Mutantvärlden: Image

GÖBORGS HISTORIA, HANDEL OCH MÄKTIGA PERSONER

Ur "Encyklopedistens Klagan", av Ola janson & Henrik Örnebring. Järnringen 2005  

Grundaren Golmar Mulle: Som i den gryende stadsstaten såg ett löfte om en säkrare och stabilare til lvaro i den ombytl iga och farliga världen efter katastrofen. Särskilt de som i andra samhällen varit utstötta och m issgynnade drogs till Göborg, som alltså tidigt fick rykte om sig att vara en utpost för rättvisa och tolerans i en annars brutal värld.

Golmar Mulle fick aldrig se resultatet av sitt arbete. Han dog blott fyra dagar innan upprensningen var avklarad, 70 år gammal. Under upprensningstiden hade han författat grunderna för det som idag betraktas som stadsstatens Göborgs grundlag och främsta riktlinjer, den så kallade Stora Medborgarboken. Golmar Mul les begravning blev också en högtidlig grundareeremoni, då staden Göborg officiellt bildades.

Göborgsborna valde enhäl ligt Risto Brandelius ti ll Göborgs förste furste. U nder ceremonin svor också alla invånare, ickemuterade och muterade till ika, att upprätthålla Golmar M ulles stolta principer för medborgarskap och stadsstyre. Ingen som visade sig villig att hjälpa till i det gemensamma arbetet i Göborg skulle nekas medborgarskap, och alla medborgare skulle få vara med och bestämma över stadens framtid. Medborgarskapssystemet var fött.


Ejnar Brandelius, den nuvarande Fursten: Ofelias näst äldste son Ejnar Brandelius blev så småningom ny furste, en post han haft sedan dess. U nder åren närmast efter furstevalet var Ejnar en smula obekväm med att gå i sin mors fotspår. Som son till en av Göborgs största hjältinnor genom tiderna var pressen och förväntningarna stora på Ejnar.

Efter en trevande första tid som furste stod det dock klart att Ejnar ville låta sin fursteperiod gå i fredens och diplomatins tecken. Hans första viktiga insats bestod i att etablera permanenta diplomatiska beskickningar i Pyri, Ulvri ket, Moss och Gotland, för att stödja Göborska handelsmän och -kvinnor och för att öka de vänskapl iga kontakterna med grannländerna.

På senare tid är det inte tu tal om att Ejnar med råge uppfyllt folkets förväntningar. Via ett nära samarbete med den ursprungl igen pyriska kunskapagruppen Encyklopedisterna kunde Ejnar återuppväcka en gamla automatbefolkad hamnan-läggning och använda den för sitt ursprungliga syfte: konservtillverkning. Göborgs Förenade Konservfaktori har bl ivit en ny vinst- och statusinbringande verksamhet för stadsstaten.
 

HANDEL

I Göborg möts handelsrutterna från U lvri ket i söder, Moss och Uddevåld i norr, och Pyrisamfundet i öster. Till och med från havet i väster kommer någon gång emel lanåt fjärran skepp lastade med exotiska varor. Göborg har också til lgång till något sällsynt i världen efter den stora katastrofen: en djuphamn.

Detta har gjort staden till ett naturl igt mål för skepp med tunga laster och möjlighet att färdas över öppna hav. Flera framstående göborgsfamiljer förtjänar sina rikedomar på att handel och varuspekulation. De tre grundarfamiljerna Mulle, Brandelius och Finkelsparre har alla intressen i olika handelstrader och äger sinsemellan en betydande del av den göborgska handelsflottan.

Annars är det mest kända handelshuset Bexorins, ägt och drivet av familjen Bexorin. Kärnan i Bexorins verksamhet är olika typer av varor som hämtas från Gislaveden, till exempel fornskrot, virke och skinn- och lädervaror, inhandlade från olika mutantstammar i skogsområdet.

Mycket av handeln går till Pyrisamfundet och bexorinska pråmar utnyttjar flitigt den nya Blixekanalen. Handelshusets nuvarande överkucku Maxim Bexorin var också en nyckelperson i framtagandet av avtalet om sagda kanals byggande.

Det handelshus som oftast drar till sig kringresande äventyrares omedelbara intresse är Zontradskompaniet. Zontradskompaniet finansierar expeditioner både till Uddezonen och mer fjärran zoner, samt sysslar med skrotbrytning i vildmarken söder om GÖborg. Till skillnad från många andra storstäder i Skandien finns i Göborg ingen fornfyndsmarknad öppen för alla. Iställetär handeln koncentrerad till Zontradskompaniets välbevakade mässhall, som håller öppet ungefär varannan månad.

Manufakturer och näringar: Den nuförtiden mest bekanta av Göborgs alla manufakturer är så klart Göborgs Förenade Konservfaktori. Manufakturer relaterade till olika typer av matframstäl lning är också något som de flesta känner till som traditionellt göborgskt.

En annan typisk göborgssysselsättning var länge skrotbrytning. Idag har de flesta skrotkällor i staden och dess närhet sinat, men manufakturerna som byggdes upp under skrotbrytningsåren finns kvar.

Manufakturer för verktyg, byggmaterial, glas, kristall och andra typer av förvaringskärl skeppar ut sina varor till hamnar runt Österhavet. Det göborgska skeppsbyggandet är välkänt, li ksom andra hantverk som har med skepp och båtar att göra: repslagerier, segelmakerier, snickerier och tjärkokerier. Havet erbjuder också andra saker än fisk. Ute i havsbandet har människor och mutanter anlagt så kallade saltiner, bassänger där havsvatten tillåts dunsta för att få fram salt.

Skärgården är även säte för en omfattande odling av olika typer av tång. Många tångfält ligger helt eller delvis under vatten och sköts då av undervattenslevande m utanter. De två vanligaste typerna av tång är gryntång och fläcktång, men det finns givetvis även många andra sorter som också odlas.

Gryntången torkas och mals till ett hållbart benvitt mjöl som sedan i sin tur vanl igtvis används för att baka ett torrt men lättlagrat tångbröd.

 

FAMILJER OCH VIKTIGA PERSONER

 

För nyanlända till Göborg är vissa grupperingar, block och gemenskaper mer synliga än andra. Följande grupper kan besökare och aspiranter snabbt bilda sig åtminstone en grundläggande uppfattning om. En del märks eftersom de av tradition har makt och inflytande i staden, medan andra uppmärksammas för sina säregna aktiviteter. I vilket fall som helst är detta grupper som det ofta pratas om i Göborg.

De tre familjerna: De tre grundarfamiljerna Brandelius, Mulle och Finkelsparre sätter fortfarande sin prägel på Göborg. Göborgs furste har alltid hämtats från deras led (med undantag från de mörka åren under Truls Kalmyk) , och i sann medborgerlig anda har de tre familjernas medlemmar ständigt tagit sitt ansvar för stadsstaten genom att inta förtroendepositioner och ledarroller. Av hävd och tradition anses också de tre fami ljerna ha sina speciella kunskapsområden och ideal.

 

Familjen Brandelius betraktas som skickliga diplomater och handelsmän. När det ska underhandlas med grannländer, mutantstammar och andra handelshus är det ofta en Brandelius som presiderar över förhandlingarna. I nom familjen sätter man värde på kännedom om olika kulturer, och söner, döttrar och kusiner skickas gärna ut på bildnings resor runt om i Skandien med omnejd för att vidga sina vyer och knyta nya kontakter. Av samma skäl är familjen Brandelius alltid på jakt efter aspiranter med erfarenhet från fjä rran länder att knyta till sig.

Familjen Mulle är på många sätt den förnämsta av de tre fami ljerna. Det var ju Golmar Mulle som skrev Den Stora Medborgarboken och därmed skapade hela den storstilade medborgarfilosofin. I hans efterföljd är familjen Mulle fortfarande en kunskapligt orienterad familj. Särskilt intresserad är man av filosofi, historiografi och uttolkande av tiden före katastrofen. En Mulle är klok, vis och överväger alla sidors argument innan ett beslut ska fattas. Därför har familjen Mulle traditionellt haft inflytande över Göborgs lag, rätt och ordningssystem. Ejnar Brandelius nära kontakter med Encyklopedisterna har fått familjen M ulle att börja knorra över vad man upplever som ett intrång i familjens hävdvunna ansvarsområde. Kanske är enkonflikt under uppsegling?

 

Familjen Finkelsparre, till sist, har alltid varit den mer praktiskt lagda av grundarfami ljerna. Grunderskan Sonika Finkelsparre var en skicklig husbyggare, pryltillverkare och reparatör och kännare av fornföremål. Detta intresse har sedan dess gått i arv inom familjen, och det är Finkelsparrarna som är mest intresserade av att utöka Göborgs fornfYndshande samt av att finansiera expeditioner till Uddezonen. Finkelsparrarna har också en tradition av kärlek till kulturyttringar, och kan ibland tänka sig att gynna aspiranter med någon typ av konstnärlig begåvning.

 

Wergold Bexorin: Wergold är nästkusin till Maxim Bexorin, överkucku för Bexorins handelshus. Wergold har en viktig men ibland inte helt rumsren arbetsuppgift inom handelshuset. Han är ansvarig för identifikation och rekrytering av aspiranter som på olika sätt kan visa sig nyttiga och användbara för Bexorins problemlösare, zonfarare, pråmvakter och dylikt. Trots att Bexorins inte skyltar med Wergold och hans roll är han välkänd i Aspirantstaden, dit han ofta tar sig för att snoka rätt på lämpliga kandidater. Wergold är en manipulativ skitstövel och han vet om det, men han brukar säga att det är ett yrkeskrav mer än ett personlighetsdrag. Den aspirant som överlever hans hälsofarliga uppdrag och listiga lojalitetstester kan dock räkna med solida rekommendationer för medborgarskap, varför det trots allt är många aspiranters dröm att bli "upptäckta" av Wergold Bexorin.

Sonja-Lisa Kvintanus: Sonja-Lisa är människa och den ledande sångerskan vid Ottokars Operetteater. Hon är en populär kulturpersonlighet i Göborg, en inflytelserik modeförebild och en ofta sedd och omsvärmad gäst vid kulturella såväl som kunskapl iga soareer. Nyligen har det blivit uppenbart att Sonja-Lisa har ambitioner utöver att vara det sociala livets drottning. Hon har målmedve- tet börjat utnyttja sin ställning i kulturlivet för att utöka sitt eget politiska inflytande.

Fulskägg. Havsmarodörer och kapare av olika slag har sedan urminnes tider härjat i Skandiska bukten. just nu är den mest efterlyste kaparen en mystisk figur kallad Fulskägg, om vilken ordnings- männen och Aottan inte vet mycket mer än att han har ett fult skägg. Fulskäggs bravader har på kort tid förlänat honom (eller henne?) ett visst romantiskt skimmer som gentlemannabandit. Det berättas att Fulskägg al ltid är artig och alltid skonar kvinnor och barn där han drar fram. En del vittnen från hans räder är säkra på att han i själva verket är ett muterat djur, eftersom han sägs skona djur av sin egen art. Men då dessa rykten har berättats av allt från möss till björnar bör de kanske tas med en nypa salt.

Mutantvärlden: Text
279238818_723402782188013_3342966632826792758_n.jpg
Mutantvärlden: Image
bottom of page